Alla inlägg under augusti 2013

Av Zo - 15 augusti 2013 21:30

Att ställa om.



Jag vet att det kommer vara alla sorters reaktioner till dessa ord. Till denna nya stolthet jag bär. Jag vet inte hur du kommer ställa dig egentemot mig till detta. Den rädslan om sanningen lämnar mig aldrig. 


Den omedvetna sanningen, den är alltid skrämmande, det spelar ingen roll inom vad man säger det eller hur man säger det. Hur enkelt det är att utala den, den omedvetna sanningen är bara ivägen. 


Jag gick ifrån att säga nej nej nej nej till denna tanke att jag så pass bara la undan den, levde i ett mellan ting men tvekade inte att motsäga alla tankar om det förut. Så fort någon frågade om mitt pronomen, la ja i alla bromsar i systemet och vände tvärt. Men för varje gång den frågan dök upp. Kände jag också hur bromsarna slutade ta lika hårt, o mitt sinne började fundera över varför. Varför kommer det sig att jag mer o mer vänjer mig vid att kallas för kille är det för att jag har hört det så länge eller är det för att just mitt sinne vill bryta sig ut o ta an det pronomen som har använts. Den växande bäbisen i magen som blev kallas herrman, kände i hjärta att en pojk själv kommer vi i slut ändan växa till. Vi kommer till sinne och i kropp förändras så pass mycket att person numret bör ändras. 


Min fråga när jag tittar på dig när detta sägs, den frågan som inte slutar snurra i mitt huvud är.. hur kommer du älska mig vetandes om sanningen. Om min sanning, min stolthet, i honom.


Jag ser det inte som en diagnos eller ett läkarens konstaterande utan en ny stolthet mitt hjärta mer o mer klarar av att bära.

 
Av Zo - 11 augusti 2013 21:30

Det är så mycket mer än bara byta pronomen.


Det är långa dagar, längre nätter av hopp att framtiden kommer bli bättre. Men vad vet jag, jag har ingen aning om hur många dagar jag har kvar innan dom är räknade. Kommer jag få uppleva mitt nya liv så pass att jag kan få leva med min familj i lycka, mina vänner i frihet och min egen familj i förtroende. 


Jag vill ha lätta andetag i mitt bröst, ett leende som inte ändras. Jag vill känna friheten av att ni alla vet min sanning. Hur mycket mod den än tar att ändra er, att få er att ändra mitt pronomen. Det tar mig så otroligt mycket mer än ett ’’ ursäkta’’, för har ni ingen förståelse att det kan vara på flera sätt så måste jag förklara mig själv. Att få de dömande, de ovälkomna ögonen, negativa kommentarer är något jag fruktar över. Dom kommer komma, jag vet, men låt mig få bygga upp ett nytt försvar innan ni attackerar. Jag vill inte gå under på grund av min medmänniskas rädsla.


Det är så mycket mer.. Eller är det enklare än vad jag själv känner. Jag bara skakar av vetandet att jag måste berätta för resterande människor i min omgivning. Jag är rädd för ditt sanna hjärteslag. Dina sista ord egentemot mig, vad kommer det vara. Det är så mycket mer än att jag ska klara av och stå på mina egna ben. Jag ska vara så pass sann att ni känner att ni kan vara kvar i mitt liv, genom allt.


Det kommer kännas så tomt, om och när jag förlorar er på grund av något som jag har haft inom mig så länge. I egna tankar har jag varit så här sen jag var 8 år. Jag hade raden mitt första pojknamn när jag låg i magen. Men kommer det verkligen där ifrån är min fråga. 


Är det samma som att vara homosexuell, Man är det från födseln, men man har sina egna år att lista ut det. Vad alla känslor beror på. Att kunna sortera upp dom så pass att det förvandlas till stolthet. Är det nu samma sak. Att det har varit så här sen jag föddes, men jag har inte ordentligt förstått vad det exakt beror på. Har jag känt att jag måste ta den mer maskulina rollen för att klara av alla flyttar. Eller har jag bara som liten kommit bättre överens med killarna så jag har känns mig som en i gänget. 


Hur kommer det sig att jag känner så här, och att jag känner lättnad i mitt bröst när jag får veta att jag kommer få det jag har vuxit upp till att ändras. Att när jag pratar med min psykolog, och jag får säga att det är så här jag känner så nickar hon och stödjer mig. 

Vi pratar vidare och jag känner glädjen i mitt bröst växa, jag blir så stolt över mig själv att jag äntligen har fått dom orden från mitt omedvetna till talande språk. 

Av Zo - 10 augusti 2013 21:30

Första orden.


Det finns mycket inom mig, tankar, kärlek och hopp.


Jag har alltid vetat vad de omedvetna har att ge, men nu, finns det så mycket mer. 

Ett nytt pronomen, en ny stolthet, att få vara rädd för det, att kunna vara modig för det.

Det finns mycket just nu som bara är tankar, tankar om de kommande känslorna.

Att ändra på någon som har varit uppenbart i 20 år. Jag kan inte se den framtid jag alltid sätt, men jag vet att den är där, hoppet som lyser bara så starkt att den bländar mig. Dessa nya tankar finns i min framtid, att få uppleva, känna mycket sorg men ännu mer glädje. Att veta att de kommande året kommer att ge lika mycket sorg som glädje, att gå bakvänt men ändå veta att det är åt rätt håll. 

Men finns det en möjlighet att det egentligen har varit tvärtom, är det därför jag har fallit så lätt förut. 


Detta kapitel kommer vara det svåraste jag har tagit mig an, men det kommer nog att vara svårare att veta att jag går rätt väg, och veta att det är okej, att säga nej, stop, inte säga mer än vad mitt hjärta kan ta. Inte ta mig an mer än vad min själ kan bära, mina axlar tål. Att alltid hålla detta leende uppe är inte ett måste det är en vilja. En vilja att ha glädje, att visa glädje är inte ett måste . Det är en möjlighet. 


I 20 år har jag varit, lillasyster, dotter, flickvän, väninna, inom snar framtid kan det ändras till lillebror, son, pojkvän, killkompis.. Han istället för hon. Man istället för Kvinna. 


Jag påbörjar ett livs stora kapitel.. Vem som jag tackar för i förorden, vet endast dom. Vem jag kommer tacka som har vetat verkligheten. Det finns inget som står mig i vägen för den lyckan. Det finns en känsla som aldrig lämnar min kropp.. som mitt sinne inte vill släppa.

Att det som finns idag inte kommer att finnas i min framtid. Det kommer att ändras så pass mycket att det osynliga blir synligt o det synliga försvinner.


Jag undrar om hur det kommer att se ut, hur det kommer att kännas. När det väl ändras, när skelettet växer, rösten sänks, muskler växer, attityd, bröstet.. hur kommer det se ut om två år, hur långt har jag kommit. Är jag kvar eller är jag längre fram än vad jag kan veta.


Vart finns du, du som står bredvid mig står du kvar? Håller du dina ord fortfarande? Är vi kvar där vi sist gick eller är du med mig. Jag kan inte se min framtid utan att ha dig vid mig, det är många utav er mina kära vänner jag inte skulle klara av denna värld utan. 

Ni har fått veta detta i olika tider för att jag inte har haft mod att säga det till er. Jag har ännu mindre mod att säga till min familj, min inre cirkel av tillit. 


Jag har så mycket jag vill få sagt, men det finns inga ord jag kan säga det på.

Förutom .. Jag är ingen Hon… Jag är en Han 

 
Tidigare månad - Senare månad

Presentation


Information och egna tankar om FtM, Min stolthet.

Fråga mig

1 besvarad fråga

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10 11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<<
Augusti 2013 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards