Färgen torkas.

Jag ser sakta på när färgen torkar. Jag har precis målat min nya sex symbol i graffiti på en tavla. En “hon” och “han” symbol kombinerad. Jag tittar, kollar upp mot stjärnorna och undrar, hur hamnade jag här, hur kommer min nästa dag se ut. Mina tankar fylls bara av frågor nu mera, väldigt sällan jag nu dessa dagar har en fast tanke hela dagen ut. Att jag vaknar med en posetiv känsla i kroppen och kan gå lägga mig med den känslan i behåll. 

Kollar på tavlan när färgen sakta sätter sig och stelnar. Svart, vitt och grått. Precis så mina känslor för en dag kan vara. Vita vingar slår sig ut när jag stiger ut genom dörren redo att möta dagen, tankarna slåss av posetiva(vita), negativa(svarta) tankar och de tankarna som bara är ett tomrum(gråa). I bakgrunden ser man dessa färger, färga omvärlden, så som jag ser den. Sakta från insidan färgas de vita vingarna till svarta, för att symbolisera att varje dag är olik den andra. Beroende på hur dagen spelar sig och påvärkar mig kan de vita vingarna vara ett minne blott. 

Denna tavla visar mig att alltid vara i nuet. 

Att lita på mig själv att det inte alltid kommer vara ett ovetande. Att en dag, en vacker dag, kommer mitt liv inte vara en fråga för mina närmaste. Att till o med jag, kan få en vättig bild på hur mitt liv ser ut. Vem jag är, och just nu, vad jag är. 

Denna vecka började med den tyngsta dagen jag känt på länge. Inget kändes bra, tårarna var ett halvt andetag bort hela tiden. Kände så otroligt mycket sorg och jag kunde inte förstå om vad. Tisdagen lite bättre men fortfarande ett omedveten känsla som bara känns på tok fel. Jag vart rädd över att känslan kom ifrån dessa kapitel, att jag nu börjar få en växande känsla av att detta mellan ting jag nu befinner mig i, blev ett hat. Ett hat mot mig själv att jag står på en mellan grund. Gåendes ifrån ’’hon’’ sakta till ett ’’han’’ att dessa steg tar alldeles för lång tid. Men när jag börja känna efter ordentligt så var det inte ett hat. Det är sorg, sorg i de stegen som har blivit till nu, de negativa stegen som har tagits hittills. Dom känns så onödiga, att frågan till varför dom finns där blir bara större o större. Jag måste därför påminna mig själv gång på gång, att dom behövdes ta lika mycket som dom posetiva. Även om dom är så in i helvete surt och tråkigiga, är dom lika nödvändiga som att jag vågar säga denna sanning till min bror .

Helt otroligt de med! Jag har sagt sanningen till min bror, min älskade storebror. Den känslan av att han stiger upp från bänken och går där ifrån, ut från mitt liv. Rädslan av att vara ensam har aldrig varit större, att jag fällde tårar. Jag tittade bort, kröp ihop och började förklara. Att sen lång tid tillbaka har det inte varit lätt, och på senaste tiden har jag kommit på en sak, som är större än vad jag kunde trott från början. Men att det sakta börjar bli klart, att jag väntar på utredning för att få det ännu mer klarare för mig. Helt otroligt. Sakta men säkert, tar jag mig framåt. Till en ärligare jag, om hela mig. 

Jag känner mig illa till mods.

Illa till mods för att jag inte vet, att jag inte kan förstå. Hur mina känslor vissa gånger funkar, att allt känns så lätt så fort människan brevid mig ler. Att det finns inget som kan stoppa mig. Men när jag känner osäkerhet och inte kan förstå hur orden du säger till mig ska tolkas. Fastnar jag med blicken och hjärtat sänks. 

Hur blir jag så sårbar. Varför är jag så sårbar? Jag ser dig i ögonen och hela världen försvinner och jag vill ha den känslan i en evighet. Men när jag blir på mind att den människan jag vill vara för dig, inte håller alla gånger, sänks jag så djupt att hela kroppen skakar. Just ikväll. Just ikväll tittar jag på mig själv och undrar. Vem är jag för dig?

I helhet så tycker jag inte om vetandet om att en annan människa tycker illa om mig, utan att få någon sort förklaring eller få reda på varför och hur, vad den känner. Jag bryr mig otroligt mycket om vad andra tycker om mig, på det planet att jag vill inte ha något ont från någon. Jag må inte göra dom bästa valen, men ingen är perfekt. Att ha något osagt är det värsta jag vet. Att själv veta att du står med ryggen till mig o jag är ovetandes om varför. Även om jag precis sekunden innan gjorde dig illa, vill jag få det i läsbara ord för att verkligen fatta. Det är där jag känner mig så emotionellt bort kopplad att jag kan aldrig förstå vad du går igenom, det är en omöjlighet i sig, men jag vill lära känna dig så att jag vet.  

Jag har min ring av ett löfte jag lovade mig själv att endast säga en gång. Men för att få ha dig till min igen, känns som en omöjlig väg att gå, då jag inte vet hur du går den. Jag ser inte klart när du inte är vid mig. Hur påverkas du av omvärlden som jag inte ser, jag ska förlita mig blint på att du vill det här, medans jag måste göra allt för att det ska bli så. 

Jag känner mig inte så pass säker i dig, att jag endast vågar satsa på känslan av att du vill det här. Det är en omöjlighet, jag måste veta lika mycket som du, jag vill veta att gröna ängar o diamanter kommer lovas åt mitt håll med. Jag kan inte alltid ge, jag är en sån som ger, men jag kan inte alltid göra det. Kalla det dubbelmoral eller något annat, men någon gång ibland vill jag också bli jagad, på samma sätt som jag jagar dig på.

Av att tala i gåtor och i meningar som kan tolkas på två sätt är inte att locka mig till dig. Ge mig något att gå på, så jag vet att det jag kämpar för inte kommer vara förjäves i slut ändan. Du borde veta att jag inte kommer att släppa dig, så varför spelar du svårfångad, vad är det med denna lek som ger dig något. 

Jag vill känna att jag lever, och inte endast med dig. Du är mina hjärteslag, du är min lycka samtidigt som du är min största ’’ Jag vet inte’’, sen mina dagar om kärlek började.

Sakta, snart.

Jag pratar med er, ibland dagligen men det är i alla fall flera gånger i veckan. Alla ni, mina vänner och i min familj. Ni finns där bara några få samtals toner bort. 

Det värsta är att jag inte vågar höra av mig, för jag vill inte störa. Jag måste bli påmind att ni finns där att ni bryr er om mig. Jag försöker dagligen samla mod till att berätta för min mamma min pappa och min bror om vad som händer, vad jag går igenom. Men det är svårt, jag vet inte hur jag ska börja, hur jag ska säga det. Ni tre är en sådan stor del av mig, ni är mitt kött o blod, min uppväxt, mitt bevis på att jag i grund o botten finns.

Jag hoppas att jag kan ge detta i eran hand, dessa kapitel, att jag då har skrivit så pass långt. Att när ni har läst klart finns det inga frågor bara ett accepterande och ett leende.

När skilsmässan kom och tog med sig allt som var vi. Skilsmässan var våran livs tornado som hade svept förbi våra liv och lämnat oss alla på olika sinnes tillstånd. Vi tog det olika hårt och när vi från början inte pratar så mycket vart det svårt att prata om hur vi ska hitta tillbaka till varandra. Jag tog tillfället i akt när jag vaknade upp ur mardrömmen att testa mina egna ben. Se vart jag är, se vart jag står. Känna efter hur jag mår, bli medveten om vad som på värkar mig. 

Bli starkare i mitt JAG.

Idag, starkare än konstigt nog någonsin, känner jag en kostig känsla av att jag är själv. Ni vet inte, ni har ingen aning, jag försöker öppna mitt hjärta och sinne till er, men det är något som stoppar mig. Vad det än är, har jag inte modet att övervinna det, inte nu. 

Jag är snart där, jag kan känna orden bli meningar, meningar blir till rader. Och det är dessa rader ni nu läser. Mina tankar, mina känslor.

Varje kapitel blir som ett kapitel för mig. En tanke blir nerskriven och jag kanske kan lättare få er att förstå. Men detta är en chansning. Vad som kommer ur denna text vet jag endast när sisa ordet är skrivet. 

Jag vill att det ska vara enkelt, att denna känsla jag är burit med mig hela livet, har ni på vägen redan sätt. Att detta inte kommer som en överraskning, att jag blir älskad för den jag till slut kommer bli samtidigt som jag är älskad för den jag är idag.

Jag fruktar den dagen, samtidigt som jag längtar, då ni äntligen får höra vad jag går igenom. Att ni kan läsa er igenom dessa rader och kanske lättare förstå. Jag hoppas verkligen att dessa ord o meningar kommer hjälpa er, på samma sätt som det har gett mig modet att säga det högt. Jag vill att ni läser om allt ihop så fort ni inte förstår. Att ni inte endast bara vänder dessa papper upp och ner och tittar på mig. Utan försöker helhjärtat förstå, vad detta betyder för mig. För er, för oss och som familj. 

Skrivet på bussen hem.

’’Jag älskar er, min familj, förlåt för att jag inte har modet att säga vad jag går igenom. Jag vill inte att eran kärlek till mig ska ändras, att ni inte kramar mig lika hårt att ni inte håller mig nära erat bröst. Att jag inte ska få hålla min förstfödda brorsdotter, att jag inte ska bli sedd och given den lilla gemenskap vi har kvar. 

Jag har inte modet i mitt bröst att säga er denna sanning, men jag kommer hålla mina vänner hårt om händerna blunda och säga det högt. 

Jag har blivit accepterad och älskad av mina vänner och kollegor, vissa med stor närhet o andra med ett stöd i form av de dom själv klarar av.

Jag kan inte fatta att detta händer.

Jag kan inte förstå hur det blev så här. Men det är så.

Allt jag önskar är eran närhet o kärlek. Jag har väntat så länge att få säga detta högt till er och jag vet inte om min röst kommer kunna bära dessa ord när ni väl står i min närhet. Eran förståelse och vilja att vara i mitt liv kommer ge mig den styrka som fattas till att verkligen förstå vad jag behöver gå igenom för att vara i fas med mina egna hjärteslag.

Förlåt för att detta är min sanning, men jag blir stoltare för var dag, jag kommer till slut inte behöva säga förlåt för det jag bär. O med eran medvetenhet kan mitt sista förlåt bli stolthet.’’

Ni blir fler och fler.

Ni bler fler o fler, fler som vet min sanning. Sanningen jag just nu skriver ner. Ni fär veta jag får säga det högt o högre. 

Jag fick frågan hur känns det, och helt ärligt, känns det helt underbart att ni nu börjar komma in i det. Att till o med ni tycker det är en självklarhet. 

Jag får känslan, om det är så enkelt att säga det till vänner, gamla som nya, vad är det som egentligen tar emot för att berätta det för min bror, mamma o pappa. Ni är dom viktigaste människorna i mitt liv, varför är det då så svårt att involvera er i det här. 

När till o med barnen rättar varandra och sina föräldrar att jag är en han. Varför ska det ta emot så mycket att säga det till er. 

20 år, snart inne på mitt 21 år. 

I 6 år har jag varit öppen homosexuell.

I 4 år har jag varit stolt homosexuell. 

I 13 år har jag varit omedveten om vad min själ bär med sig.

I dag för 8 månader sen blev jag medveten om en obekväm känsla växa inom mig.

I dag för 4 månader sen blev jag mer medveten om vad denna känsla kan va.

I dag för 3 månader sen började jag dela denna sanning med mina vänner.

Den 11 Maj Jag och Alexandra förstår vad sanningen betyder för mig.

Den 17 Juni kunde jag säga det till min psykolog. Säger det samtidigt högt till Emelie.

Den 18 Juni Midde får veta

Den 25 juni Nanni får veta

Den 28 Juni Elin Får veta

Den 5 Juli Josefine får veta.

Den 9 agu Sanna får veta.

Den 17 agu Rebecka min kusin får läsa denn text.

Den 19 agu Adele får veta,

Den 22 agu Carin o Yemi mina kollegor får veta.

Den 24 agu Ninni får veta medans jag tatuerar mig 

Den 29 agu Isabella en kollega får veta

Den 31 agu Sara får veta. 

Vid 13 tillfällen har 15 personer fått höra sanningen.

1 släkting, 10 vänner, 3 kollegor och min psykolog vet.

Det är helt sjukt hur lite men ändå mycket folk vet om detta, den vet också 20 barn som jag jobbar för. Men inte i den förståelsen mina 15 personer vet. Helt otroligt, jag ser bara hur denna lista växer och för varje namn som får veta sanningen. Växer stoltheten inom mig och jag kan för varje gång säga det lättare o lättare.