Alla inlägg under november 2013

Av Zo - 25 november 2013 21:45

5 dagar kvar.

 

 

Fem dagar kvar innan december månad, snart rinner min tid ut för målet jag satte för mig själv i början av augusti. Jag lovade mig själv att nyåret till 2014 läggs brevet ut för alla nyfikna.  För att läsa och för att kunna se, blotta mig för er alla att skåda. 

Det kommer bli en chans att lyfta mitt huvud möta era blickar o se er i ögonen. Alla ni som läser och ser mig. Ser mig för den jag kommer bli, att ändra på det uppenbara. Kliva in i mitt liv och se den framtid jag vill bära av egen möjlighet. Bara få er att förstå att det ni ser idag kommer ni inte se imorgon. 

Min tjänst på Vittra börjar nu ta slut på kontrakt skrivna dagar. Jag har fått bett om att berätta om min resa för resterande kollegor och föräldrar. O jag finner mig delad, då jag vill att det bara ska vara ett simpelt info blad om att så här ligger det till. Medans jag på andra sidan känner att denna resa är så pass personlig att jag skulle vilja berätta den för varje person enskilt eller samla alla och bara säga det högt. 

Jag måste sluta att flytta dessa ord framåt i tiden, snart rinner den ut och jag kommer ångra att jag inte tog min tid på mig. Att jag inte sa ordentligt i förväg så att det hinner kylas ner tills jag slutar. Att jag får en klapp på axeln och ett lycka till när jag väl arbetar min sista dag.  Inte nog med att jag måste ta mig an det, mina två föräldrar. Jag börjar nu bli fylld med ångest att ni är omedvetna om detta. Att jag inte kan vara människa nog o bara säga det. Allt jag står för frågesätts för att jag inte klarar av att stå på mig om att berätta för er. 


JAG BÄR PÅ MIN LIVSSTÖRSTA HEMLIGHET.


Men det är ingen hemlighet, alla vet om den. Jag kan bara inte klara av att säga den högt inför er. Jag vill be om förlåtelse för något jag inte ska säga förlåt för. Jag vill ursäkta mig för något jag inte borde sänka mitt huvud för. Jag vill gömma mig för något jag borde ställa mig som starkast inför. Jag vill tillåta ångesten ta över mig och tillåta mig själv försvinna i mitt inre hat. Jag vill bara samla mod och vägra tillåta mig själv försvinna. Att våga stå emot allt negativt som kommer vara, både från mig själv och andra.

Andetaget som berättar för dig hur jag mår, hur jag vill leva mitt liv. Är dom svåraste jag tar under dagen. Jag vill inte göra mig sårbar, men jag behöver ha dig vetandes om hur jag mår. Jag behöver ha ditt stöd när jag inte finns där för mig själv. När jag tvekar om att fortsätta andas vill jag att du håller om mig och säger att tårar och sorg är bara tillfällig, lyckan inom dig är för evigt din om du tillåter den att var det. Dessa ord är mer nödvändigt för mig att höra än vad jag ibland själv inser. Jag berättar inte vem jag är för berättandet skull, jag berättar för att veta vad du egentligen tycker om mig. Om du fick veta hela sanningen skulle du fortfarande finnas här bredvid mig. 

Kommer mina föräldrar och min familj o mina vänner stå kvar från första dagen jag kliver in på Huddinge eller kommer ni sakta försvinna ur mitt liv.

 
Av Zo - 24 november 2013 21:45

Att få börja leva.

 


2014, låt detta år få bli året tyngden lyfts från mitt bröst. 

Att jag kommer få sinnes ro. Att jag inte faller till golvet av att jag inte klarar av att leva en lögn. Kan jag inte bara få ställe mig upp i ett rum fyllt med alla jag känner, jag möter och lever med. Säga det högt, säga det engång, alla blir medvetna om det. Alla får reagera på samma gång. Sen kan jag släppa micken och bara gå. 

Jag vet att du läser detta med omedvetenhet av vad som har pågått hos mig i 20 år. Jag har knappt veta om det. Men snälla läs till sista punken. Varenda sida har en mening. Ett kapitel av mig. Jag försöker öppna mig, till dig. Omedveten om vem du är, varför du läser detta. Vad som gjorde dig intresserad av just dessa rader. Men detta är jag.

Jag kommer få börja leva, få testa att leva i en sanning som jag känner är mig närmast. Att det har varit allt. Den enkla sanningen som barn, försvårades som tonåring och förnekades i så lång tid. Med en sommar kväll, med substans i kroppen för att släppa tankarna och känna min verklighet för en kväll.  2013 sanningens år, jag vågar ta mig an och acceptera något som har varit uppenbart men ändå i lögn. 

Jag kan knappt räkna dom gånger jag fått frågan ’’- vill du bli kille’’. Jag har skrattat bort det och sagt nej, jag är bekväm i vem jag är idag. Snabbt därefter får jag känslan i magen av att jag har svarat fel men viftar bort den lika snabbt. En kväll lyssna jag på denna känsla och frågesatte den. Sa det högt för mig själv i min ensamhet, ’’- Jag är kille’’ . Känslan som övertog min kropp var skrämmande, men ändå känslan av att saningen kommer aldrig nås närmare. I 7 månader har jag gått från att endast säga det till mig själv till att säga det högt till alla i min omgivning. Alla förutom två…

Mats Berggren och Ann-Kristine Berggren, ovetande om vad eran dotter går igenom. Eran dotter som i Januari/Februari månad kommer börja en könsbyteutredning. 

Mina vänner vet, mina kollegor vet, bror vet om det… Ni är dom ända som är omedvetna och jag klarar inte av att ha er så. Men att få dessa ord i tal framför er, är det jobbigaste jag har bemött. 

Idag, 24/11 2013, har jag velat ta upp mobilen och ringa mamma och säga’’- hej, va tyst nu jag har något att berätta för dig, efter att jag har sagt allt kommer jag lägga på och du får endast ringa upp om du vill höra det igen’’. Men jag faller i gråt varje gång jag slår fram ditt nummer. Jag faller till golvet av besvikelse för att jag inte längre är din älskade dotter, jag är ett det, ett inget. Jag kommer bli i framtiden dina ord du säger om mig. 

Just nu är detta jag, en tanke omställare i sig. 

Av Zo - 10 november 2013 22:00

Den lögn jag lever.


Jag har nu en månad på mig.. Snälla läs mitt brev utan att jag ger det till er. Hitta det, acceptera mig, krama om mig och säg att allt kommer bli bra. Sorgen i ditt bröst kommer bli lättare. Den eviga besvikelsen på att jag aldrig kan njuta fullt ut kommer försvinna. Att jag hittar dig, du som kommer älska mig oavsett. Acceptera mig. Snälla kan du bara inte veta min sanning utan att jag behöver presentera den för dig. Tala om den. 

Läs detta, hela denna text.


"Transsexuell, FtM. 

Född biologisk och juridisk tjej, men känner sig som(och är) en kille." 


Jag har alltid haft någon underliggande känsla, som jag inte har kunnat förstått mig på. Som har blivit starkare och obehagligare längre tiden har gått. 


Jag har pratat med en psykolog om denna känsla sen februari 2013. Började med ett obehag med att se mig själv i spegeln o veta att jag inte ser rätt. Jag har träffat min psykolog en till två gånger i månaden, för att prata av mig och bolla med någon för att förstå vad detta kommer ifrån. 

Jag gick dit för att få svar. 


Efter att pratat med henne i fem månader, föll allt på plats. Den lilla funderingen "kan jag vara transsexuell", känns som det närmasta svaret jag kan nå för känslan jag har inom mig. Jag berättade närmare om hur jag kände mig och vi bollade ett tag och vi båda förstod att så kan det vara. 


Tanken slog mig att när jag hade bytt mitt förnamn till mitt smeknamn Zo, hade tyngden på mina axlar blivit lättare. För att det är könsneutralt. 


Jag började nu förstå att alla små förändringar som jag har gjort var små pusselbitar som visade mig en bild om vem jag är. Att allt detta har legat undermedvetet sen jag var sju-åtta år när klippte mig kort och sluta använda klänning. Det var bara början. 


Denna bild har blivit tydligare och tydligare för varje vecka som har gått på detta år. 

I augusti, bad jag min psykolog att skicka till Huddinge om att jag vill gå en Könsbyteutredning. 

Just nu är det ca 6 månaders vänte tid för detta, vilket gör att jag kommer få börja min utredning någonstans i jan-feb. 


Det finns inget som säger att när man börjar gå den utredningen att man måste gå hela vägen och verkligen göra allt för att bli 100% av det andra könet. Utan denna utredning kommer ta ca 2-3 år och under den tiden pratar man med en psykolog, psykiatriker och en kurator för att vägleda mig till att bli mitt rätta jag. 


Finns inget som är satt i sten, jag känner bara att denna väg är den närmsta vägen jag kan gå för att komma närmare till vem jag är. 


Jag vill ge dig detta brev för att du ska kunna känna av det, fråga mig om det, prata med dina nära o kära om det. Så att du kan hjälpa mig att göra denna väg lättare för mig att gå. 


För jag vill att till o med nästa år att du börjar tilltala mig som han, i den mån du i början klarar av. För att sen verkligen ge det en chans när utredningen börjar, så det också kanske landar på tungan enklare och inte som en ansträngning. Det skulle verkligen stärka mina steg så otroligt mycket om den viljan finns hos dig. 

Att du inte vänder mig ryggen till, utan frågar mig vad du än undrar över och kan jag inte förklara eller ge svar så får du mer än gärna följa med på något möte framöver så kan vi försöka få svar via min psykolog. 

Information om vad det är och kanske svar på dom enkla frågorna kan du hitta på :  


http://www.1177.se  - Trassexualism 


www.transformering.se


Denna utredning kommer vägleda mig och hjälpa mig till att kunna se mig som jag känner mig. 

Presentation


Information och egna tankar om FtM, Min stolthet.

Fråga mig

1 besvarad fråga

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2013 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards