Alla inlägg under december 2013

Av Zo - 31 december 2013 14:16

Nedräkningen.


Du som läser detta för första gången. Jag har börjat denna blogg för att du ska ha möjlighet att följa min resa.

Min resa som jag har gått sen barnsben men inte vågat forsätta gå som tonåring. Som jag nu som 20 år ska börja gå igen.


Min väg, att vara jag. 


Det har gått från månader, till veckor, till dagar. Nu är det bara timmar kvar.


Till tiden ändras från 2013 till 2014. 


En dag som får människor att ändra på sitt levnad sätt, en dag som får människor att sätta nya mål i sitt liv.


Denna dag kommer jag göra det samma.


Jag kommer ändra mitt levnads sätt som tjej till kille.


Jag kommer sätta upp nya mål för mig själv att hålla, för resten av mitt liv.


Jag tar, som många andra, chansen av denna dag att göra en förändring.


Min förändring till ett starkare jag, ett självsäkrare jag.


Denna väg jag börjat gå, kommer vara den svåraste jag emotionellt kommer gå. Kommer fråge sätta mig själv på så många plan att jag kommer behöva kartlägga varenda cell i kroppen.


Detta är nödvändigt då jag kommer ändra på allt jag är. 

Även om förändringen i sig kanske inte kommer vara så synlig för många, för många kommer det knappt vara någon skillnad alls.


Men jag får fortfarande inte glömma er som inte än ser hela mig. För att jag har vilselett er med otalade ord.


Mitt första löfte till mig själv är att alltid tala i sanningens ord i största möjlighet det bara går.


Att tala orden jag inte vågar bära inför alla. Men som jag under bara några månader har talat till alla runt om mig.


Våga tala orden jag bär, våga tala orden jag tänker och funderar över.


Börja använda alla ord jag bär är en stor omstädighet, men att börja tala om dom för en. Gör det enklare att tala om orden jag bär för min nästa människa. 


Jag förstår mig inte på ibland hur jag ska klara av detta. Att väga vara så sann om mig själv, till mig själv. 

Våga känna förvirring, våga vara vilse, våga frågesätta det jag känner. Inte ta första bästa anledning som kommer.


Utan verkligen fråga mig själv, hur mår jag. Vad vill Jag, hur kan jag få mina inre ord talade till min omgivning.


Våga vara sann, till mig själv. För att sen våga vara sann till alla runt om mig.


Jag kommer testa mitt mod på så många sätt jag kan knappt beskriva.


Men det är ned räkning till mitt största steg hittils. 


Snart är det bara få minuter kvar till jag står och velar för hur jag vill leva mitt liv. 


Från o med den 1 jan, 2014. 


Kommer jag sluta tilltala mig själv som hon, sluta presentera mig som Sofie.

 
Jag kommer börja med att till 100% använda han, och presentera mig som Zo.
 
Jag är ingen hon, Jag är en han. Har på något sätt alltid varit och kommer alltid vara.
 
Jag gör nu valet att leva efter vad mitt hjärta och sinne alltid har talat.
 
Nedräkningen börjar till ett nytt liv.
Av Zo - 29 december 2013 15:49

2 dagar kvar.


Har varit ledig i åtta dagar och har inte haft någon koll alls på vilken dag det var. Förens idag.


Det är två dagar kvar till nyår, två dagar till mitt löfte till mig själv ska hållas till 100 %-


Jag tror eller jag vet, att väldigt få av er som läser har sätt skillnaden som har skett.

Skillnaden på mig från den stund du lärde kände mig, till den dagen jag befinner mig i idag. 


Jag ser stor skillnad på mig själv, för varje dag. Då jag alltid lär mig något nytt, antingen om mig själv eller andra.


Största lärdomen om mig själv har knappt börjat.


Jag har sagt att från o med den 1 jan 2014, ska jag fullfölja något som heter IRL. Detta är samt något man gör under utredningen för att jag o min utredare ska fastställa att jag är Transexuell. Att jag lever som mitt kommande kön i samhället. Att överallt där jag kan göra mina vardagliga val som kille, så ska jag göra det.


Detta ska alltså bli aktiva val från o med 2014. 


Jag ska börja leva som kille. 


Av bara den meningen blir jag helt ställd. 

Min första fråga till mig själv blir ändå lite, vad är det som egentligen ändras?

Jag lever redan som det, det ända som är lite krångligt är ändå toa-valet, som jag nämnde i förra kapitlet. 

Där har jag gått till en dörr med den kvinnliga stål figuren på dörren, i 20 år.

Nu ska jag få det att se ''normalt'' ut när jag går in på herrarnas.

Det gör det säkert redan, men eftersom jag är den som vet att jag inte är biologisk kille så vet jag att jag ''inte'' ska vara där, så tror jag samt att det syns. Sen ser jag i spegeln, kollar samt på grabben som står brevid mig och tänker att det är fan inte stor skillnad på oss. Okej, han har stubb, men va f*n...


Så min fråga kvarstår, vad är det som blir så stor skillnad från Jag nu och Jag som kille?


Kläderna är från herr sidan.

Parfymen lika så, skorna.. köper inte BH.. Så det finns egentligen inget som ändras. Som är synligt.

Förändringen kommer vara mer, att alla i min omgivning kommer få öva på att säga han o jag med.

Sen kommer de stora förändringarna till 2015/2016. Men först ett helt år av att lära känna denna känsla.

Få den på ord. Försöka förklara mig och berätta om hur jag mår och känner för människor som kommer att vägleda mig till att nå mitt rätta jag.


Nu är det två dagar kvar, tills Januari. 2014. 


Helt otroligt, vilket år som har varit. 

Jag började 2013, med att bli mer medveten om känslan jag har burit med mig. En negativ känsla som jag aldrig har kunnat sätta på ord, men som jag har kunnat tysta ner, gömma o glömma under så lång tid. 


När det var februari 2013, pratade jag mycket med min dåvarande flickvän om att det känns inte bra. Något inom mig ändras och synen på mig själv försämras. Att det är något som stör, som verkligen psykologisk sätt gnager hål i mig. Mitt ex sa att jag skulle gå till en psykolog för att se ifall jag kunde få på ord vad känslan kunde komma ifrån.


Pratar med en psykolog, och jag känner att allt jag pratar om, läggs på hög och jag ska nu försöka reda ut detta.

I Juni, var denna hög så pass rensad att jag kunde se vad alla orden och känslorna pekade på. Jag vågade först inte ta modet till att utala dom. Mötet efter det, i Juli, då gick jag dit. Med en ny känsla i kroppen, en stolthet, en upplyst väg. Allt var så solklart. Det blev ännu lättare och glädjerikare när jag kunde säga det. Jag fick äntligen på ord om vad min känsla för mig själv berodde på, jag trivs inte i mig själv som kvinna. Jag stortrivs som mig själv som kille, som man. Den 17 Juli, sa jag att jag är kille.


Det kändes så rätt. 


Nu när jag tänker tillbaka, så känner jag alla gånger som jag har nekad till frågan om jag vill vara kille?

Jag har så många gånger, bokstavligen talat nästan sprungit åt motsata håll så fort jag fått den frågan tidigare.

Nu sitter jag här 2013 och ska inleda nästa år 2014 som kille.  Helt j*vla otroligt.


Två dagar kvar sen börjar jag ett nytt liv och ser till att leva så fullt ut jag bara kan. 

Tacka ja till alla jobb, testa alla möjligheter, träffa flera underbara människor.

Bara följa mitt hjärta o själ, till vart än vinden och stjärnorna talar.


Jag redan gjort det i några veckor, men nu är det full satsning på att bara vara jag.

I det mest enkla o möjliga det bara går. Komma ihåg att andas och njuta av vad livet än ger o tar.


Jag ska börja leva som jag. I sin enklaste enkelhet. haha


Av Zo - 27 december 2013 15:04

Tusen gånger om.


Varje dag är annorlunda, men ibland kan det kännas som en evighet.

Att inget förändras, allt står still .Men redan nu, för varje minut. Börjar jordens axel lägga sig i sommar läge.

Det är ingen märkbar skillnad, men dagen blir ljusare med 2,5 minuter varje dag (har jag för mig).


Det känns som en evighet, tiden är en evighet i nuvarande läge. Men för varje timme som går, är det ändå 1 timme närmare framtiden. Varje tanke, ord och känsla är ändå mina framtida tankar o känslor även om de som är precis nu.


Det känns som en evighet, tills jag får min kallelse till Huddinge Sjukhus. Medans i tid är det ca två månader innan jag borde få brevet. Brevet där det står när jag är välkomen till min utredare. 


Det känns som en evighet, tills jag kan sträcka ytliggare på ryggen. Då jag kan göra val som är avgörande för min framtid. 


Det känns som en evighet, tills nästa år. Då jag lovat mig själv att leva precis som JAG i jaget känner, att vara lite av en egoist men ändå leva för mina medmänniskor. 


Det känns som en evighet, tills jag slutar se mig omkring efter dömande blickar och kommentarer. Där jag kan ha blicken höjd när jag gör val i min vardag där samhället är uppdelat i kvinnliga o manliga roller.


Det känns som en evighet, tills jag bemöter era blickar med mod. Där jag kan titta in i era ögon och era blickar ger mig frid. 


Det känns som en evighet, tills jag kan få frid inom mig för den jag verkligen vill leva som.


Allt runt om mig känns som en evighet, då jag just nu inte känner av tiden. Jag känner inte dens kraft, där den vänder himmelen från mörker till ljus. Där den får sinnet att utvecklas på på barn som lär sig. Där den får människor att älska tiden den har med sin person den för alltid kommer älska.


Tiden känns som så länge, jag har ändå bara skådat världen i 20 år och 7 månader.

Jag bundrar mitt liv, jag ler för att jag lever. Jag ser tillbaka på det som har varit och det också känns som en evighet. Alla människor jag delat olika stunder och händelser med. I gråt och i skratt. 


Samma stund som jag känner mig omringad av nära o kära, är vägen jag går ändå ensam.

Jag går den i ett evighets mörker, men jag är inte rädd, jag njuter av stjärnorna.

Dom vakar o vägleder mig genom livets alla hinder och händelser.


Jag blickar frammåt mot gryningen och känner då de få ljus strålarna som har brytit sig runt jordens kant. Känner dess varma strålar om min kommande dag. Där jag kan känna mig i frid. 


Det känns som en evighet, då jag sitter hos läkaren på Huddinge och har fått min diagnos bekräftad. Där jag nu kan välja vägen till att leva fullt ut. Samt hur jag vill gå till väga för att kunna göra detta möjligt. Allt ligger i mina händer.


Men det känns fortfarande som en evighet, innan allt börjar. Men jag är redan på väg. Bara för att jag inte känner av tiden, är tiden redan här. 


Tusen gånger om kommer det kännas som tiden går för långsamt,tusen gånger om kommer den kännas som den går för snabbt. Tusen gånger om vill jag bara vara klar, resan är över och jag skriver mitt sista kapitel. Tusen gånger om kommer jag vilja andas, njuta av all kärlek runt omkring mig, längta tills jag får komma hem o sätta mig o skriva ner dagens tankar.


Tusen gånger om kommer det vara otroligt jobbigt att leva instängd, instängd i min egen kropp. Nu när jag ändå vågar leva lite längre ut så bemöts jag av att människorna runt om mig som bokstavligen talat ser mig som kille. Och kan inte dirket se det kvinnliga i mig.

Vilket är så underbart för när dom dagarna som är då jag bara ser det kvinnliga i mig, finns det människor som slår till o bakhuvudet och rättar till synen på mig själv. 


Självskänslan som växer inom nu är så otrolig att jag blir alldeles mjuk och ifrid i kroppen. Inte spänd och tillgjord som det vissa gånger kan bli.  Att jag kan göra så enkla saker i min vardag och inte bli spänd i kroppen som jag vet att jag kan bli . När det handlar om enkla val,som jag gör tusen gånger om varje dag.


Det enklaste vi alla gör varje dag är att gå på toa, vi gör det tusen gånger om, hemma som ute.

Jag är så otroligt delad. 

Damer                      eller                        Herrar

Se ni problemet här?

Jag som kvinna SKA gå på damerna... JAG i jaget som MAN = herrarnas.

Som tack till du som designa toaletterna, finns det bås i herrernas också. Så synligt sätt kan jag gå in på herrarnas. Men det är med sänkt blick jag närmar herrarna och snabbt som f*n in i närmsta bås.

.. När jag väl har smygit ut mig därifrån, kollar jag mig omkring o väntar på de dömande blickarna. Men när jag ser att dom inte ser det konstiga i det hela. Blir känslan i kroppen stolthet. Jag ler för mig själv som en fåne och tänker att det det där var inte så farligt. 

Den känslan varar bara tills nästa gång....


När jag väl kanske har gjort detta tusen gånger om, gå in på herrarnas toa. 

Kanske då kan jag höja blicken och känna stolthet och glädje innan jag ens går in.


Tusen gånger om, kommer jag behöva göra sammhällets manliga saker innan jag känner mig bekväm i det.

Men den gången, när jag gjort det tusen gånger, de leendet o styrkan i mig själv. 

Det är en känsla jag kommer känna och komma ihåg i en evighet.

Av Zo - 21 december 2013 10:04

Ordens mening.


'' Dom orden du tilltalar om dig själv idag, kommer alltid finnas kvar'' - K


Jag har aldrig varit bra på att tilltala mig själv i goda ord. Det började redan då osäkerheten om mig själv växte under tonåren, som för alla. Osäkerheten om att vara ovetande om vad man ser, vad det psykologiska berättar om det fysiska. 


När man gör det där dåliga valet av att lyssna på sig själv i dom stunder då man egentligen bara ska be mamma hålla om en, krama en, prata vätt med en om att allt du känner är okej. 


Jag gjorde inte det, inte så mycket som jag nu kan se tillbaka att jag behövde.


Jag kollade mig själv i spegeln och funderade på vad blicken till mig själv sa om mig själv och världen som jag lever i. Jag kunde sen titta på min hand och fundera på vad världen och livet kommer ge mig. Vad kommer jag få fysiskt hålla i mina händer. 


Hur kommer det kännas med den iskalla handen av bortgången medmänniska.

Hur kommer det kännas med nyfödd familjemedlems första grepp runt mitt finger.

Hur kommer det kännas när jag håller i min blivande frus hand vid altaret.

Hur kommer det kännas när jag håller mitt barn i mina händer.


Hur kommer det kännas .. vad än mina händer berör. 

Från sommarens första gröna gräs till min älskares kind. Från vinden i mina händer till tårar på min kind.


Känsel är ett av kroppens 5 sinnen. Fysisk och psykisk känsel. 


Orden som bär mina känslor, fyskiska som psykiska. Är inte alltid positiva.

Detta är jag medveten om och arbetar än i dag med att inte fokusera på dom.

Men jag hörde på mig själv i går att jag har fortfarande lång väg att gå. 

'' Jag lever i en lögn gentemot mig själv.''

Där blev jag rättat och frågesatt varför jag inte använder, snällare ord.


.. Där hade jag inget svar..


Känslan jag bär om mig själv psykologiskt, är inte samma som jag ser fysikt. Så för mig blir det lögn.

Medans jag egentligen borde tilltala det som att min psykologiska självkänsla är på väg att förändras till min fyska självkänsla. Att den människan jag känner att jag är, kommer jag att bli.


Mina första steg dit börjar snart. 


Jag längtar så, till den sommaren då jag kan få vakna ta på mig bad short och springa bort till närmsta strand.


Känna friheten av att jag inte måste täcka mitt bröst. Jag kan gå runt i shorts med en vit t-shirt i bakfickan för att kunna ta på mig sen när det blir kallt. Den friheten.


Då min morgon rutin blir att sätta i lincer, raka mig, tvätta ansikten, borsta tänderna .. Bara där, lägga till '' att raka mig'', känns både udda och som vilken tonårs pojkes dröm som helst. Den dagen då farsan lär sonen hur man enklast och smidigast rakar sig.


Känslan. När känslan jag har nu om hur känns det att raka sig. Blir till '' Jag ska bara raka mig...'' 


När känslan jag har nu blir till ord. Dom stunderna kommer jag nog stanna upp och upprepa mig själv hur många gånger som helst. Det leendet för varje gång jag får säga så, oh vad jag längtar efter det leendet.


Samma leende som jag har nu, när någon tilltalar mig som han.. Jag blir så i frid med mig själv att jag glömmer bort allt negativa.


Orden jag vill bära idag, kommer jag få tala i min framtid. Det är ingen lögn att jag inte får tala dom.


Det är en förändring, att känna idag, tala imorgon. 

Av Zo - 12 december 2013 20:08

'' varför har du inte sagt något..?''


Var frågan som jag fick som feedback till mitt brev i veckobrevet till alla föräldrar på förskolan.


Mitt brev:


Zo på sländorna slutar.

Den 20 december är tyvärr min sista dag på förskolan, men lovar att jag lär dyka upp lite här o var under nästa år. 

Det är tråkigt att jag inte kommer fortsätta på heltid men Jimmy kommer tillbaka så en favorit byts ut mot en annan :)

Sen finns det en mer personlig anledning om varför mina timmar på Vittra kommer vara mer skiftande. Jag vet att ni har rättat era barn då dom tilltalar mig med "han", men det är egentligen jag som ska rätta er då ni använder hon. 

Nu funderar ni kanske på hur detta kommer sig. 

Jag är född tjej en tidigt vår dag, men i januari - februari  2014 kommer jag börja gå en utredning om att börja använda "han" på heltid. Jag kommer gå en utredning som förkortas FtM (female to male) en könskorrigeringsutredning från att vara kvinna till att bli man. Jag kommer med hjälp av denna utredning kunna bli kille.

Varför jag berättar om detta är att om mina timmar på vittra blir med stora mellanrum så kommer mitt utseende att ändras till det mer maskulina. Kanske inte så stora förändringar under 2014 men troligtvis större förändringar under 2015. Nu kanske det känns lite som att detta är väldigt långt fram men det kommer nog gå snabbt då jag inte kommer vara på Vittra varje dag.

Jag vill samt säga detta för att klargöra att barnen inte har haft fel då dom har tilltalat mig med pronomet "han". När barnen har frågat om jag är kille eller tjej, har jag har svarat barnen med att jag är en han. Vissa av er kanske tycker att jag har förvirrat barnen genom att säga att jag är en han då jag är född en hon. Medans jag tycker att jag skulle förvirra dom mer om jag säger att jag är en hon, och börja använda han nästa år. (Detta är redan av erfarenhet då jag använde Sofie och "hon" när jag jobbade med miniorerna under maj-juni). Det är inte alltid som barnens bild om ny person om att har man kort hår : kille och med långt hår : tjej, men denna bild har varit lite till användning då sinnet hos barn är lite enklare. Barnen använder "han" utan problem, frågar ibland för att vara säker, men annars finns det inga problem. 

Har du som förälder några frågor om detta så är det bara att ta tag i mig så sätter vi oss ner och så ska jag svara på bästa sätt. Detta är nytt för mig med, men ingen fråga är för dum som man brukar säga. Hellre att du ställer dina frågor och jag får en ärlig chans att berätta min historia och framtid, än att det blir missförstånd framöver. 

Jag hoppas på så många dagar på Vittra Frösunda som möjligt nästa år, då jag verkligen trivs jätte bra här. Stort tack till alla föräldrar o barn, som har gjort mina dagar på Frösunda helt underbara! Vi ses fler gånger !!

_______


Föräldrar tog i hand och tackade för en riktigt bra skrivet brev. Vissa önskade mig till och med lycka till, de föräldrar som jag ändå är närmast frågade mig varför jag inte rättat dom tidigare. Mitt svar är fortfarande mod, mitt mod inom mig och min stolthet för min transformering har inte varit så pass hög att jag kan rätta föräldrar till barn jag arbetar med. 


Men nu, nu är det bara vänner och släktingar som inte är i mina inre cirklar av tillit som är kvar att berätta för.

Ni är inte mindre betydelsefulla men ni har inte varit så pass aktiv i mitt liv på senaste eller är aktiva att ni behöver samma ''heads up'' som dom jag är med dagligen till månadsvis. 


Jag är stolt, jag är glad. Jag har aldrig varit så här lätt till hjärta o sinne under mitt liv hittils.

Kan denna känsla forsätta kommer jag endast sörja livet då ni i min närhet går bort. 

Men också där kommer jag uppskatta all den tid jag fick vid din sida, på samma sätt jag hoppas att ni gör för mig.


Sörj mig inte, lev vidare i stolthet av att du fick träffa mig och se detta sanna leende och sikta på att få bära det själv.


Var aldrig rädd för att vara sann till dig själv och andra.

Förnekelse leder till hat, acceptans leder till kärlek.

Av Zo - 7 december 2013 09:35

Ler för stoltheten.


Stotheten, denna otroliga starka stothet. Är ett bättre rus än vad alla världens substans kan ge.


Stolhetens lycko rus är som kärlekens fjärilar, man ler och hoppar runt som en j*vla fåne. Men man bryr sig inte, en bra dag och dagar ska man aldrig underskatta. Att jag då nu får bära min stolhet synligt, att jag kan le, att jag kan visa mitt sanna jag, vart jag än vänder mig. 


På mitt jobb, mina kollegor skämtar med mig och om mig om att jag kommer bli en karlslok. 

'' Njut av att du kan göra två saker samtidigt nu då, för det kommer du inte kunna göra sen'' - Renee


När jag blir tilltalad han, och jag vet att det är mig dom syftar på. Mitt leende, de är från öra till öra. Jag är så otroligt lottad av att ha en sån underbar arbetsplats. Jag vill ge lite extra Kärlek till Karen, Renee, Karin, Maria och Isabelle ni gör min dag på jobbet tillsammans med alla 20 ungar jag jobbar med. Jag önskar att varje människa som har det svårt i livet möter personer som er. Som får en att le och älska livet lite extra. Ni gör denna resa, min FtM resa så mycket enklare. 


Att få känna stolthet över något, och känna att det är människorna runt en som bidrar till detta lycko rus. 

Jag kan inge mer än tacka er! Jag bugar för erat sinne som accepterar och gläds för att jag vågar vara öppen om detta. Medans jag känner att det är tack vare er jag kan vara så pass öppen. 


Jag får vara stolt och modig för att jag föddes som Hon, men är en Han. Jag kan vara stolt i mitt ''honom''.


Mina underbara vänner land o rike runt. Ni har funnits vid min sida sen den dagen jag börja säga högt att jag vill att ni tilltalar mig som han framöver. 


Jag minns första gången jag skulle säga det till Emelie, jag visste inte vart jag skulle ta vägen ,mitt hjärta bankade så hårt. När jag väl hade fått det på tal, tror jag inte att någon har kramat mig så hårt med orden efter ''Jag är så glad för din skull och jag älskar dig, för mig har du alltid varit grabb...''


Jag vet inte vad det var, men där, den kramen, var det jag behövde för att få upp den sista dörren/låset till att kunna bära min stolthet lite starkare, lite högre . För att sen idag, nu, kunna vara öppen med det vart jag än går.


Det är så många underbara vänner jag tackar så otroligt mycket av att ni befinner er i mitt liv. Utan er hade detta liv inte varit något att leva. Ni gör min dag utan att veta om det. Jag uppskatar er när ni minst anar det. 

Och jag höjer er till världens alla gudar alla dagar på året. Grymt mycket kärlek till er!


Mamma, pappa o bror. Tack för att ni har skapat mig och uppfostrat mig till detta underbar liv och plats i livet. Utan er hade jag nog inte uppskatata allt som livet har att ge. Jag väntar med ivrighet till nästa år då vi kan, alla tillsammans, kan leva fullt ut. 


Ni alla är min stolthet!

Av Zo - 5 december 2013 22:03

Hela sanningen. 


Dom två viktigaste människorna i mitt liv las in i listan av personer som vet hela sanningen.


Jag har nog aldrig varit så här blottat med hela saningen synlig för alla människor runt i min omgivning. Jag kan inte riktigt förklara känslan. Tror inte jag har fattat det än. Jag som Sofie, är ännu ett steg närmare Zo. 


Jag har berättat hela saningen f'ör mina föräldrar, jag har gått runt i fyra månader av rädsla av att dom ska kasta ut mig. Vägra finnas där. Medans när jag nu tänker på det. Var den rädslan helt onödig. MEN NÖDVÄNDIG. 


Jag fick samt tid att lära känna mig själv ännu närmare. Jag vågade fråga mig själv en extra gång bara för att vara säker. Att när jag berättar för mamma o pappa att jag då har byggt upp på min komande väg så pass långt att jag vet att det är denna väg jag kommer gå. 


Kommer börja min utredning om könsbyte. 


Ett steg närmare han, honom, man, karl.


Ett steg längre bort från henne, hon, kvinna, brud.


Jag lovar att vara 100% för varje steg jag tar och jag lovar att jag har nog tänkt på detta fler gånger i alla sorters vinklar möjliga. Jag har försökt att leva så långt ut på denna tråd som möjligt bara för att få kunskap om hur allt känns. 


Jag började enkelt med att använda pronomet '' Han'' -


Här kände jag mer o mer, att min saning som honom är den närmsta sanningen om mig jag kan nå.


Min hela sanning. som du har chansen att läsa om.


Jag hoppas att mina steg och val i livet, kan underlätta för min medmänniskas resa.


Hur den än ser ut.


Jag vågade stå framför mina vänner, mina kollegor och nu min familj. Berätta om min resa jag kommer börja. Att bli bemött med ett ''Han'' och känna att jag går verkligen rätt väg. Denna känsla i mitt bröst. Jag önskar alla den tillfredställningen och mitt eviga leende av stolhet för den jag är och kommer bli.

Presentation


Information och egna tankar om FtM, Min stolthet.

Fråga mig

1 besvarad fråga

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2013 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards