Alla inlägg under april 2014

Av Zo - 27 april 2014 08:21

Varje dag.


Jag skriver antekningar i mobilen för att sen lägga upp som blogg inlägg, men efter läst igenom dom kan jag inte säga att dom orden stämmer längre.


Jag skrev under påsken, om alla känslor man kan stöta på under en dag, allt ifrån missförstånd till glädjetjut.


Och jag nämnde i den texten att under dessa 5 månader som gått sen jag berätta för mina föräldrar, som sista etapp för att alla ska veta min situation... 


Glöm det..


Jag kommer aldrig komma upp i att alla vet om att jag vill bli tilltalad i pronomet han,honom.


Jag har vänner och släktingar jag inte har daglig kontakt med, där tiden står still mellan oss.


Frågan jag ställer mig varje gång jag ska stöta på vänner som jag träffar så pass sällan.


Ska jag ta och se till att tala om detta för er. Ska jag stå fast i att detta händer, det är går jag igenom just nu.

Det skulle underlätta så in i tusen om du kan tänka innan du talar med mig. Titta på mig, säg han inom dig.


Sen tala det.


För mig är det inte svårt, ta 5 min, titta på mig tänk, han, sen försök och säga det.


Sen när det är konversationer och situationer där hon faller på atomatik, ge mig en snabb blick på att ditt sinne

hann före tanken. Ge mig bara bekräftelse på att du tänkte det, men ändrade inte på ordet.


Varje dag, varje j*vla dag.


Hon , Sofie... 


Jag vill nästan tvinga fram ett nytt namn, jag vill fast ställa det nya namnet så att det blir enklare att ställa om till han.


JAg vet att det är svårt, det tar emot, det är en omställning.


Tro mig, vad ni än känner som tar emot. 


Tänk då hur mina hjärnspöken aldrig kan försvinna.


Det finns så många meningar i huvudet som bara svävar om kring, som gör att nästa steg känns så tungt och så fel.


Jag är på väg till ett Jag. Mitt riktiga jag, mitt honom. Som du som känt mig, ändå har haft minst en tanke om.


För nya människors första tanke, undrar vem den GRABBEN är ?...


Jag vart frågad om mitt namn igår, det kändes som tiden stog still och det tog så emot att presentera sig som Sofie.

Ändå gjorde jag det, för jag var i en miljö där jag har tillbringat 14 år av mitt liv..

Näst intill 75% av de åren jag levt, har jag tillbrigat på H-D klubben i Huddinge. 


Det är så många minnen, det gör att det tar emot pga rädsla att tala om vad jag går igenon.


Att  Soffan, sofie, sofia, fia, gumman.. Alla år ni har sätt mig växa upp.

Ska jag sträcka på ryggraden och säga att jag är egentligen grabb..


Men det är ändå skönt att jag blir gissad som Pappas son, när jag stog i baren med honom.

Jag blir tilltalad som grabben när gubbarna beställer.


Det bästa, dom som hörde det, men inte rättade dom som till tala mig som han.

Lättnad!


Sen kom frågan om mitt namn, och det vart kortslutning..


Helt otroligt, att även om jag är mitt i allt, allt jag är .. Har jag fortfarande kortslutninar och kan tilltala mig själv

som hon, som sofie.. även om jag för var dag är på väg mot mitt honom, mitt nya namn.


Är till o med jag kvar i gamla mönster.


Jag var på utrednings möte i onsdags, då gick vi igenom lite besvarade frågor, ställde några nya kryssa i och avslutade. Där var jag berädd på att boka tid för nästa eller näst nästa vecka .. 


Nopp...


'' Jag är nog nöjd så här, så jag ska prata med utrednings teamet och så kommer du få gå vidare...''


Hörde jag rätt???? 


'' Jag gissar på att det blir kuratorn eftersom psykologen ska gå igenom dom papprerna vi precis har pratat om...''


Jag vart lite paff.. Jag var berädd på att jag skulle vara hon Monica i säkert en månad till.


Det känns så skönt att komma någon stans. Att få en ny kallelse till nästa läkare..


Jag har varkligen känt att nu står jag och stampar, kommer ingenstans, varanan människa tilltalar mig som han, den andra som hon.


Så det känns som jag blir mobbad, jag står i en cirkel och folk bara puttar runt mig.


Hjälper mig upp för att sen bli bort puttad igen. Dom hårdaste knuffarna är känslan av att jag inte kommer komma här ifrån. Jag kommer alltid att vara kvar som tjej, jag kommer aldrig få kunna gå som rak ryggad man.

Känna att jag kan vara 100% stolt för den jag är. 


Jag känner samt att vissa knuffar försöker hålla mig nära intill sig. Det är ingen knuff, det är en minut att andas.


Att få känna att snart är det över. Detta mellanting jag nu lever. Det är snart över. Snart kommer jag få kunna andas

som vilken människa som helst.


Jag vill komma ifrån denna onda ring av tankar som gör att det känns som jag går baklänges åt fel håll.


Jag hamnar på olaus petri skolans skolgård och får min ny köpta djurgård kepa kastan i leran, för att jag inte får 

leka häst med kompisarna, för att jag vill vara en svart ståtlig hingst. 


Känns som jag står där och försöker passa in, men känner att det kommer aldrig gå.


Hur mycket jag än vill vara nöjd med mig själv precis där jag är.


Det går inte.


Jag lyfter upp kepsen och borstar bort det värsta och sen går till grabbarna och leker pokémon och digemon.


Jag vill göra det valet igen.


Jag vill vända denna situation ryggen till, borsta av mig på knän och händer. Ställa mig upp och kunna vara jag.


Varje dag, spelas detta upp. Jag har fastnat. 


När jag väl är i umgänge där jag blir tilltalad som han och Zo, känns det som jag har ledigt från skolgården.


Jag kan springa barfota i hög gräset, jag kan känna allt, jag får känna allt. Jag får leva.


Men jag vet, att inom kort är jag där igen...


Jag vill sluta, jag vill sluta komma tillbaka. 


Hur långt jag än flyttar är det samma visa, hur länge jag än skolkar, måste jag komma tillbaka.


Jag vill ta examen ifrån mitt liv som hon, minnas den väl, alla bra stunder vill jag ha på kort och ha i en bok

höst upp på bokhyllan. 


Jag vill ta examen, så jag kan få vända alla år bakom mig och gå vidare.


Hitta ett bra jobb, en vättig kvinna och fast boende. Bli stammis på pizzerian, kassörskan vet att kl 08 står jag på låset för vi glömde köpa lillgrabbens favorit yougurt. 


Jag vill bli väckt av min fru och blir bort puttad för jag har stubb på hakan. '' raka dig, kom tillbaka sen..''


Jag vill leva. Varje dag.


Inte ibland, inte lång helger och lov. 


Utan varje dag.


En dag, är det sista proven, dom sista omställningarna. Sen kan jag ta hatten på huvudet och bocka för alla som har hjälpt mig att komma hit. Och bara le mot dom som aldrig trodde på mig.


En dag inom snar framtid är jag där. På min egen examen från mitt liv som hon.


Jag får äntligen leva som mitt honom.


Ny eximinerad grabb. 


Haha!

Av Zo - 6 april 2014 13:45

Låt bli flaskan

( Skrivet igår 5/4 + idag 6/4)


Åker med packning till pappa.

En hemlös stiger på tunnelbanan med sin väska.

Vi båda sitter på respektive väska.


-"home is where the heart is....jag bor överallt, Stockholm stad är mitt hem."

Säger han högt


Jag som lyssnar på musik men hör honom kan inget mer än hålla med.


Han börjar göra grimaser till en pojke på 4-5 och gör Kalle Anka ljud.

Jag börjar skratta tillsammans med lillgrabben, tar samt av mig hörlurarna.

"ta dig inte till flaskan då blir det så här"

Barnet förstår inte o pratar med pappan.

Pojken försöker göra Kalle Anka ljudet när han o pappan stiger av.


Tänk hur lätt vi runt om tar efter varandra.


" härligt det är med barn, dom är så ärliga.... Tänka sig, snart 50, två månader kvar"


Jag säger inte mycket tillbaka men han vet att jag lyssnar på honom.


Vi kommer till hötorget där jag går av

"ha en trevlig helg"


svarar med - Tack det samma, ta hand om dig!


När jag har klivit av känner jag att jag skulle bett han kliva av också och köpt mat till honom.

Det är lätt och vara efter klok då dörrarna går igen och tåget åker iväg.


Helt otroligt, 30 år mellan oss och jag undrar hur hans liv har varit.

Hur kom det sig att han blev hemlös.

Är det svagheten till spriten som gör det?


Här står jag i mitt liv och kan tycka att om jag bara för en kväll tar mig än flaskan, om jag bara dricker bort mina problem för en kväll..


Är en kväll , 30 år senare, fortfarande en kväll?

När blev drickandet till dag, till morgon?

Är min svaghet till alkoholen, 30 år senare resultatet som sitter framför mig.

Med packningen som sittplats.

Hans var betydligt mindre då jag hade en resväska med mig


"haha, vad har du där i? Jag tyckte jag bär runt på mycket"


Ahh, vad har jag med mig?

Material till att måla o teckna, kläder, tv spel, minnen ..


Man lever bara i helvetet tills man upplever någon annans.

Och man lever bara i himmelriket när du får uppleva det med någon annan.


När slutar vi uppskatta världen om oss, är det när den börjar finnas för oss.

När det där lilla udda blir till vardag.

När det unika börjar jämföras av andra.


Kan ett fel steg och en ond spiral få en att kasta bort allt gott och livet vi har pga ett beroende.


Min mamma brukar säga att om det en dag slår slint i huvudet på henne, kommer hon bli pyroman.

Konsten att behärska elden som man kan utala det. Fram tills det inte går att kontrolleras längre.


Då elden är ett element som inte är pålitligt.


Är det då jag ska säga att slår det väl slint hos mig, kommer jag bli alkolist.

Sinnet tillståndet av uppenbarelse . Fram tills det blir en undanflykt och förnekelse.


Känner jag mig själv rätt, är självdiciplin det som avgör vilken väg i livet man tar.


Man tystar den genom att tala negativt om än själv och höjer den genom att klara av egna mål.


Att där är det viktigt att visa att jag kommer någon stans i livet.

Jag står inte i samma vindruvs balja och stampar.


Jag kom in på utbildningen som jag längtat efter i 1,5 år.


Jag är igång med min utredning som jag har förnekat i 13 år, som jag nu ska ge mig f*n på att ta mig igenom.


Hur mycket det än slår mig att jag är inte mitt psykiska jag, kommer jag ändå en dag stå där och vara jaget

i honom både psykiskt och fysiskt.


Jag har vänner och familj som finns där för dom, som jag finns för dom.


Så egentligen i mitt livs inre jag, har jag inget att klaga på.


Men alla har vi dags kramper som man faktist får yttra sig om.



Så frågan jag fortfarande har sen jag såg honom på tunnelbanan.


Vart i livet kan det gå så fruktansvärt fel, att man köper 6 pack öl istället för att betala räkning.

Att man inte finner sig spara dom pengarna och betala det som måste betalas.


Att man slår bort sin diciplin så pass mycket att livet man lever inte betyder något längre.


Tänk alla människor du har lärt känna, deras minnen av dig som god människa kommer sakta försvinna

då du talar av spriten, du glömmer viktiga datum händelser.. 


Att man tycker sig inte betyda något att man börjar såra andra.


Där hoppas jag att jag aldrig hamnar.

Vad som än händer i livet, vad som än slår till en i magen att man faller till marken.


Att jag aldrig tar mig an flaskan så pass att livet jag har o alla människor runt om mig försvinner.


Då bevisa mig själv att jag kan stå emot vad som än lockar.


Där o då besegra demonen genom ett enkelt, nej.

Presentation


Information och egna tankar om FtM, Min stolthet.

Fråga mig

1 besvarad fråga

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards