Påminnelse.

Jag har min diagnos, jag har bekräftat från 4 läkare att mitt psyke inte stämmer med min kropp.

Jag väntar på remisser från mina blivande läkare om att börja förändra.

Jag slåss dagligen med han, hon, hon , han, hon , han , hon , hon , hon.. 

vad hände men alfabetets första bokstav A .. vart i hell kom O i från .. 

Jag vill inte peta med pinnen i sidan på människorna jag älskar och rätta er.

Jag orkar inte, det är erat jobb. Respektera mitt val, snälla.

Vet att det inte är lätt, att det ar ovant, att det bara kommer, att det bara blir..

Allt jag hör är dåliga ursäkter, egentligen dom ända som får använda ursäkter i huvudtaget.

Är just min familj och släkt som vet mig via födelsenamn och biologiska pronomen.

Ni andra, va f*n hände?!

Så detta blir en påminnelse till er alla, att säga han.

Säger ni hon, nyp er själva på armen, vad som helst. säg bara rätt till nästa gång.

Hoppa inte mellan och  säg inte '' oj förlåt, jag glömde'' .. 

Just nu, är det ett år sen jag blev öppen om detta. 

Så nu är det inte nytt längre!

Nu övergår det till respekt mot mig!

____

Jag är tillbaka på mitt gamla jobb, där jag lämnade med att säga this is happening.

Dom gamla rävarna som verkligen blev rörd av det jag sa, rättar sig nu när jag är tillbaka, och hufsat snyggt också.

Sen hamnar jag i ny arbetsgrupp och jag känner bara att jag inte orkar rätta. 

Orken har runnit ur mig, nu när vissa som var så starka i mitt nya pronomen, börjar gå tillbaka..

Det verkligen... Jag känner mig mer maktlös än någonsin.. 

Ni vet, varför anstränger ni er inte..

Om jag anstränger mig med att komma upp ur sängen och göra något med dagen, så livet inte känns piss.

Det uppskattas då om jag möts av mina medmänniskor som säger rätt pronomen. 

Det underlättar.

Så förlåt,

men en ansträgning tack!

Gamla som nya, bekanta som familj..

Försök... För min skull..

Jag säger fel till mig själv ibland också, haha!

Så jag kan inte bli sur på er..

men när jag väl kommer hem, och alla dagens intryck kommer ikapp..

sitter jag här nu, hur slut som helst men med ett sinne som går på högvarv..

För att jag förstår inte, jag har sagt säg han, mer än en gång nu..

Jag ska inte behöva skriva det i pannan på mig?! .. Eller?!

Det är ny vecka, fortfarande i Januari och i början av 2015.

Va lite förstående och bidra till ett lättare hjärta och enklare andetag.

Det blir lättare att bestiga alla hinder om jag kan lyfta på kroppen och ta mig framåt.

SÅ..

Påminnelse,

En hel hjärtat försök till en lättare år.

All kärlek till er, ni som vet och ni som gör detta liv värt att leva !

Tack för att jag får dela dessa dagar med er!

Förändring.

Finns det något konstigare än att se hur livet förändras.

Jag tittade på nyhetsflödet på facebook och såg mina föräldrar som jag under min uppväxt

är van att se tillsammans har nu hittat, nya personer att dela sina liv med.

Min bror har blivit pappa och make. Det är ingen bortrest upptäcktsresande,

han har hittat hem och bygger sitt liv med kvinnan han älskar.

Hur har jag förändrats ?

Jag har hittat ro till själen och ska nu bygga vidare på människan jag är och vill bli.

Jag beundrar människor som tillägnar sitt liv för något eller någon.

Relationer som står med fasta fötter i vilket hav dom än seglar i.

Vänskap som kan finnas kvar även om Inga ord delas.

Personer som har hittat sig själv i tidig ålder och nu bara kan vandra i världen.

Ibland känns det som jag inte har vuxit varken till kropp eller själ.

Att jag fortfarande är 15 år och är så vilsen att jag knappt vet vem jag är.

Kunna sina siffror till person nummer, namn och vilken dag man var i skolan.

Umgås med vänner och bara överleva dagen.

Jag försöker verkligen att förenkla min vardag då jag lyckas snubbla på mina egna fötter.

Verkligen gå tillbaka och förstå hur gjorde man nu igen. Var det höger vänster eller vänster höger.

Hur går man , lyfter jag på båda fötterna samtidigt eller måste verkligen ena foten vara kvar?

Mer fokuserad jag blir, mer kan jag hålla fler bollar i luften.

Men nu, nu vill jag bara vara.

Kyssa min kvinnas läppar.

Bli kramad av min familj.

Skratta med mina vänner.

För att sen utöka med

Jobba flitigt.

Lägga lagom mycket kol för utredningen.

Balancera det så kallade livet är inte lätt.

Jag förstår dom människor som blir upptagna med att fokuera på ditaljer att dom sen 

kan känna att hela livet har gått pasé.

Personen som springer först, stannar , blir sen överkörd av gänget bakom

om alla andra inte hinner stanna i tid.

Det är lite så livet känns ibland.

Springer sig först i ledet sen tar krafterna slut och från ingenstans

har jag lyckats trampa på skosnöret och ramlar nu med pannan först.

Spelar ingen roll hur dubbelknutet skorna är, inom loppet av några månader är jag där igen.

Vissa gånger vägrar jag ställa mig upp. Jag skiter i det här. Jag sätter mig på bänken eller ger upp.

Andra gånger hinner jag knappt nudda marken innan jag är igång igen.

Allt, verkligen ALLT beror på hur mycket vilja och självdiciplin jag har.

Denna månad började med asflatskrock så det bara smällde om det.

Jag verkligen kände att rör jag mig, kommer jag känna dom 27 brutna benen.

så jag låg kvar, tänkte att nä nu ligger jag här och vägrar ställa mig upp.

Sen kom en fantastisk person och gav mig precis den kärleken och dom orden min själ behövde.

Hon bekräftade att hon älskar mig för den jag är. Verkligen, på riktigt.

En sån där, Hej knäppis, jag behöver dig och jag vill ha dig i mitt liv.

Ta och ställ dig upp och prata med mig, försvinn inte ifrån mig.

Kände mig som superhjälten, som trotts skadad, nästan förlorad.

Ställer sig upp och ger allt i en sista smäll, som med spänande musik i bakgrunden.

Får fienden att falla till sina knän och bli besegrad.

Denna fiende är mina mentala spöken, jag kommer väl aldrig riktigt vinna över dom.

Men ... MEN jag kan bevisa att dom aldrig kommer besegra mig.

Tack vare mina människor runt om mig, och speciellt till min person som är mitt ljus på himmelen.

Kan jag alltid förändras till det bättre, Jag med en dag kommer stå och se över mitt liv och säga

med handen på hjärtat...

Jag är lycklig.

Förändring är ett faktum. Du hinner knappt uppfatta den, förens det är under förändring igen.

Jorden snurrar och beroende på dess axel kommer förändring om väder coh årstider.

Förändring beroende på hur mycket solen når växtligheten.

Förändring beroende på om du kollar åt båda håll innan du går över vägen, eller själv kör bilen.

Förändring sker lika konstant som tiden är i rörelse.

Alltid är det något.

Det som förändras mest, är självkänslan till sig själv.

Du börjar med att knappt veta hur man andas eller se dig om kring.

Har du sen ingen problematik är du så kallad vuxen inom loppet av 18 år.

Jag kan tycka att i min ålder vid 21, vet jag lite om mycket. 

Men jag lär mig samt något nytt varje dag, speciellt hur jag o jaget fungerar.

Sen kan jag vara en sån person som verkligen försöker känna hur hjärnsignalerna skickas för att jag ska

få handen att röra på sig. Men allt sånt går redan på automatik redan.

Så nu försöker jag med känna hur signalerna mellan känslorna fungerar.

Hur det kommer sig att jag kan falla mot asfalten och slå mig och andra gånger gör någon snygg 

kullerbyta och bara fortsätter som ingenting.

Gissar att vi alla är i konstant lärdom..

Min prio är att förändra de negativa käsnlorna mot mig själv.

Japp jag är fortfarande där och klurar.

Det är inget litet nystan jag hade lyckats knyta, 7 år ska fixas och trixas och lära kännas.

Förändring börjar som allt annat med en vilja och instikt till problemet.

Och att det är okej, vad som än känns. 

Håll det inte inom dig, våga visa svaghet. Mod är din största styrka.