Förändring.

Finns det något konstigare än att se hur livet förändras.

Jag tittade på nyhetsflödet på facebook och såg mina föräldrar som jag under min uppväxt

är van att se tillsammans har nu hittat, nya personer att dela sina liv med.

Min bror har blivit pappa och make. Det är ingen bortrest upptäcktsresande,

han har hittat hem och bygger sitt liv med kvinnan han älskar.

Hur har jag förändrats ?

Jag har hittat ro till själen och ska nu bygga vidare på människan jag är och vill bli.

Jag beundrar människor som tillägnar sitt liv för något eller någon.

Relationer som står med fasta fötter i vilket hav dom än seglar i.

Vänskap som kan finnas kvar även om Inga ord delas.

Personer som har hittat sig själv i tidig ålder och nu bara kan vandra i världen.

Ibland känns det som jag inte har vuxit varken till kropp eller själ.

Att jag fortfarande är 15 år och är så vilsen att jag knappt vet vem jag är.

Kunna sina siffror till person nummer, namn och vilken dag man var i skolan.

Umgås med vänner och bara överleva dagen.

Jag försöker verkligen att förenkla min vardag då jag lyckas snubbla på mina egna fötter.

Verkligen gå tillbaka och förstå hur gjorde man nu igen. Var det höger vänster eller vänster höger.

Hur går man , lyfter jag på båda fötterna samtidigt eller måste verkligen ena foten vara kvar?

Mer fokuserad jag blir, mer kan jag hålla fler bollar i luften.

Men nu, nu vill jag bara vara.

Kyssa min kvinnas läppar.

Bli kramad av min familj.

Skratta med mina vänner.

För att sen utöka med

Jobba flitigt.

Lägga lagom mycket kol för utredningen.

Balancera det så kallade livet är inte lätt.

Jag förstår dom människor som blir upptagna med att fokuera på ditaljer att dom sen 

kan känna att hela livet har gått pasé.

Personen som springer först, stannar , blir sen överkörd av gänget bakom

om alla andra inte hinner stanna i tid.

Det är lite så livet känns ibland.

Springer sig först i ledet sen tar krafterna slut och från ingenstans

har jag lyckats trampa på skosnöret och ramlar nu med pannan först.

Spelar ingen roll hur dubbelknutet skorna är, inom loppet av några månader är jag där igen.

Vissa gånger vägrar jag ställa mig upp. Jag skiter i det här. Jag sätter mig på bänken eller ger upp.

Andra gånger hinner jag knappt nudda marken innan jag är igång igen.

Allt, verkligen ALLT beror på hur mycket vilja och självdiciplin jag har.

Denna månad började med asflatskrock så det bara smällde om det.

Jag verkligen kände att rör jag mig, kommer jag känna dom 27 brutna benen.

så jag låg kvar, tänkte att nä nu ligger jag här och vägrar ställa mig upp.

Sen kom en fantastisk person och gav mig precis den kärleken och dom orden min själ behövde.

Hon bekräftade att hon älskar mig för den jag är. Verkligen, på riktigt.

En sån där, Hej knäppis, jag behöver dig och jag vill ha dig i mitt liv.

Ta och ställ dig upp och prata med mig, försvinn inte ifrån mig.

Kände mig som superhjälten, som trotts skadad, nästan förlorad.

Ställer sig upp och ger allt i en sista smäll, som med spänande musik i bakgrunden.

Får fienden att falla till sina knän och bli besegrad.

Denna fiende är mina mentala spöken, jag kommer väl aldrig riktigt vinna över dom.

Men ... MEN jag kan bevisa att dom aldrig kommer besegra mig.

Tack vare mina människor runt om mig, och speciellt till min person som är mitt ljus på himmelen.

Kan jag alltid förändras till det bättre, Jag med en dag kommer stå och se över mitt liv och säga

med handen på hjärtat...

Jag är lycklig.

Förändring är ett faktum. Du hinner knappt uppfatta den, förens det är under förändring igen.

Jorden snurrar och beroende på dess axel kommer förändring om väder coh årstider.

Förändring beroende på hur mycket solen når växtligheten.

Förändring beroende på om du kollar åt båda håll innan du går över vägen, eller själv kör bilen.

Förändring sker lika konstant som tiden är i rörelse.

Alltid är det något.

Det som förändras mest, är självkänslan till sig själv.

Du börjar med att knappt veta hur man andas eller se dig om kring.

Har du sen ingen problematik är du så kallad vuxen inom loppet av 18 år.

Jag kan tycka att i min ålder vid 21, vet jag lite om mycket. 

Men jag lär mig samt något nytt varje dag, speciellt hur jag o jaget fungerar.

Sen kan jag vara en sån person som verkligen försöker känna hur hjärnsignalerna skickas för att jag ska

få handen att röra på sig. Men allt sånt går redan på automatik redan.

Så nu försöker jag med känna hur signalerna mellan känslorna fungerar.

Hur det kommer sig att jag kan falla mot asfalten och slå mig och andra gånger gör någon snygg 

kullerbyta och bara fortsätter som ingenting.

Gissar att vi alla är i konstant lärdom..

Min prio är att förändra de negativa käsnlorna mot mig själv.

Japp jag är fortfarande där och klurar.

Det är inget litet nystan jag hade lyckats knyta, 7 år ska fixas och trixas och lära kännas.

Förändring börjar som allt annat med en vilja och instikt till problemet.

Och att det är okej, vad som än känns. 

Håll det inte inom dig, våga visa svaghet. Mod är din största styrka.

2015.

Då var det dags igen.

En vecka kvar till nytt år.

Jag sitter som vanligt när jag har tråkigt och går igenom gamla bilder.

Så såg jag en bild på en konversation som jag o en vän sa för ett år sen.

Då hon kommenterade mina blogg inlägg från december förra året.

Så nu vart jag nyfiken på vad hon menade, så läste igenom dom igen.

Runt december förra året så hade jag inte börjat gå hos ENID än,

Tror till o med att jag inte hade fått remissen bekräftad om första mötet.

Läser att jag är väldigt driven på att det här ska gå, det kommer gå bra,

och full fart frammåt!!

Nu sitter jag här igen.

1 vecka kvar till 2015.

Utredningen är klar. Diagnos är satt och jag väntar på bekräftelse

från remisser till nästa läkare.

Går allt som det ska.

Sitter jag nästa år vid den här tiden och väntar på rättsligarådets svar om nytt personnummer.

Helt sjukt.

17 Juli 2013, gick jag första gången till min psykolog på Stockholm skolornas ungdomsmottagning

Med starka och raska steg om att jag vet exakt vilket svar jag har burit med mig sen barnsben.

1,5 år senare..

Sitter jag med Vänner och familj som gör sitt bästa för att säga Han, honom och

vi allihopa börjar smaka på namnet Samuel..

Helt fantastiskt, faktiskt.

På ett läskigt sätt känns det så naturligt.. Ändå hör jag mig själv säga att detta går emot all

sort biologi, jag borde lära mig att handskas med mig själv utan någon förändring.

Medans min större röst, min mer säkrare håller helt med mig i min förändring.

Detta är inget konstigt, och jag har alltid på något sätt varit och sniffat i de maskilina normerna.

Helhjärtat känns det inte konstigt.

Det känns mer, att det är för rätt. Klockren Hole-in one, perfekt cirlek, rakt sträck.

Det känns så mitt i prick att det känns omöjligt.

Det borde inte kännas så här om jag om 20 år ångrar mig.

Jag kanske har för mycket kol i ångloket, men jag måste fram innan bron framför mig går sönder.

och med taktiken spring över istället för smyg och fördela tygndpunkten.

Det är inte Is jag ska över. Eller?

Jag kanske är för ivrig, men jag låter ändå allt ta sin tid.

Jag bokstavligen skyndar långsamt.

Jag väntar tills jag får min plats i rätt tid än att ringa till ENID stup i kvarten och bara skaka galler.

Min plats i kön är min plats, det får ta den tid det tar.

Det är både skönt och oroframkallande. 

Ta bara operations tillfällen.

Efter som dom inte opererar under sommaren, så blir det höst-vår.

Jag i jaget vill ha den i förrgår om det var möjligt.

medans jag i verkligeheten, den jag ändå lever med nu.

Tänker ta operationen till hösten för då har du nästan inga jobb som målare 

och du kan ta kanske en extra vecka sjukskrivet och inte känna att du sviker 

din egna arbetsmoral.

För tar du den till våren så kanske du känner att du sviker dig själv?

Vad vet jag.

Jag får ta och prata med min kirurg, blir förhoppningsvis klockare där.

Tänk att det också är ''snart''.

MIN första op. Masektomi, för en plattare bröstkorg.

Det blir nästa års fina karamell.

Aj, men jag längtar så!

2015, förändringens år.

Diagnos.

Torsdagen den 11 December 2014.

Fredag den 12 dec, fick jag samtalet.

Jag har nu 3 dagar senare, börja smälta det.

Det är en blandning av lycka och räddsla.

Lycka att jag äntligen kan börja bli fri från mina hjärnspöken.

Att jag kan bevisa mig själv att all negativiteter är fel.

Jag har ett argument till mig själv till varför.

Jag kan bevisa mig själv att det finns svar på ångesten, på dysforin mot mig själv.

Det är fel och jag ska få ändra och göra om.

Ett väldigt händelserikt år har jag framför mig.

Läkare, information, operation, hormoner och en fysisk förändring.

Om 5 år kommer jag troligtvis inte känna igen min egen spegelbild.

Men den jag ser kommer vara jag.

Inte personen jag är nu utan den personen jag verkligen är, innerstinne.

Jag känner en sånn lättnad att mitt ovetande är över.

Mina gissningar är besvarande.

Nu ska jag bara lära mig att leda dansen och inte bli ledd.

Hur är man grabb på heltid egentligen, vad är det jag bör lära mig nu?

Skulle gissa på att till nästa år får jag gå grund kurs i rakning.

Men till nästa år.

Sista övningskursen till att bli man.

Vad har jag kvar att lära?

Jag kanske inte har något att lära utåt, utan mer innåt.

Som min Utredare sa

'' Nu måste du börja lära känna dig själv igen... Fysiskt''

Och på ett sätt är det sannt.

Nu kan det kännas som jag bara är ett skal.

Bokstavligen känna att själen skakar galler, som är min egna bröstkorg.

Jag måste bli vän med min kropp, när den är under förändring och börjar stabilisera sig.

Framför allt, när jag börjar bli klar.

Verkligen sätta sig framför spegeln och säga detta är

mina armar, mina ben, min mage, min bröstkorg och mitt ansikte.

Den jag nu börjar ana, den jag nu ser och den jag kommer leva som.

Allt du är, syns där nu.

Nu behöver du inte stå där och försöka hitta vad tusan det är som gör det.

Jag är fullt frisk och är normal i fysisk form.

Jag ska lära känna mig själv, mig själv som kommer bli jag.

Så jag själv hänger med i min förändring.

Tror jag kommer vara så stolt till att bli jag, att när första aningen syns.

Kommer jag bli så hypad och pepp på livet att jag kan börja njuta på heltid.

Jag har fått min diagnos.

Nu är det '' bara'' ett år kvar eller säg två, till jag kan andas ut på heltid!

Jag är redo, och längtar samtidigt som jag lite halvt ändå njuter av att det är ett tidspann på

1-2 år. Jag ska inleda mitt längsta förhållande med mig själv. Så klart det ska ta år.

Hade allt tagit en pisskvart, det är som get drunk n married in vegas.

Skulle inte fungera och besluten är inte 100% genom tänkt.

Nu ska jag ta ännu ett allvarligt snack med min själ Samuel och lära känna honom.

Mitt honom.

Jag, Samuel John Berggren.

När vi är redo, ställer vi oss enade mot detta liv.

Vi är en. Min kropp, mitt hjärta, mitt sinne och min själ.

Vi är alla en, vi har hittils haft delade viljor och styrka.

Nu ska vi enas, det ska göras fred och jag kommer bli enad med mig själv.

2015, året av förändring.

Till mitt liv som Honom.

Mars 2014 - December 2014

Utredning del 1 - Det teoretiska.

Januari 2015- ????  ????
Utredning del 2 - Det praktiska.

From den ??/?? - ????

Lever jag som mitt honom på heltid.

Tidsram.

Kvar för December  

Frivillig studie för och se om Transsism kan vara nevrologiskt.

                              Ta blod prov för Feritlitet Centret

Om 1 månad

Möte med Kirurg, information och kunstulation. 6 mån vänte tid för op.

Möte med logoped, information och röst tips.

Om 3-4 månader

möte med Fertilitet Center för spara ägg.

Om 5-6 månader 

 Medverka i en Hormon studie om att ta stophormoner för att få kroppen att sluta producera östrogen för att sen börja på testo för att se om kroppen reagerar snabbare.

 Samt ta muskel och ven prov i låret före och under testo för att se hur muskler och venorna reagerar med nytt hormonflöde.

Om 6-7 / 9-10 mån

Op. Masektomi. Dom gör inga operationer under sommaren.

Så antingen får jag tid före eller efter. Hoppas före *finger crossed*

Om ca 11 Månader

Min Utredare skriver mitt rekomedations brev till rätsligarådet.

'' Nu är bollen i dina händer, du bestämmer hastigheten från och med nu''

Torsdag.

Nu, på torsdag skickas alla remisser ut.

Till Kirugin, Enodkurin, Logopeden, Fertilitet C .

Sen är det bara att invänta svar.

Nya datum, tider och läkare.

Så med 2015 kan jag räkna med ca 10-15 besök.

Vissa hos Karoliska i Huddinge, andra på Karolinska i Solna.

När beskedet på Torsdag kommer.

Är det bara mentalt förbereda sig för alla kommande händelser och förändringar.

Kan fortfarande inte riktigt smälta det.

Äntligen.

Let's DO This!

Januari.

'' Jag skulle gissa på Januari...''

Nerverna lugnade sig en aning då tidsramen blev mer bekräftad.

Från, vi har möte på Enid varje Torsdag till En Torsdag i Januari.

Jag kan alltså avsluta 2014 med, Tack och bock!

Första delen är klar, Mars - November.

Anhörighets möten klara till December.

Case diskussion under Januari.

Sen till Endokrin mottagningen...

Där blodprov på mina hormoner kontrolleras.

Hur mycket av vad jag har. Se ifall det är några testo hjältar som dansar inom mig redan.

Med resultat av den kontrollen bestäms Testo mängd och hur ofta.

Och där är jag igång.

Helt otroligt.

Pang, bom och i väg.

På ett helt liv, att få börja leva hela tiden. Överallt.

Nu börjar hela, '' Han'' Kapitlet.

NU är det inte under BETA eller prov fas, nu är det på heltid, alltid.

Helt fantastiskt!

Jag har redan locko ruset, jag är redan sjukt nervös!

Jag står i väntekön tll nya frittfall. Själv.

Sjukt taggad men tittar fortfarande ner i marken med tanken, det här händer inte.

Jag är redo, jag är mentalt där. Lite kallsvettig är det ändå.

Skulle vara mer konstigt om jag gick med full fart framåt, vände mig inte om, tänkte inte till.

Utan bara körde. Det är nog mer konstigt än att vara medveten om att detta är ändå inte en mirakelkur.

Mina psykiska negativiteter kommer inte poff försvinna bara för att jag får min diagnos.

Jag kommer fortfarande behöva bygga vidare på min grund som jag.

Jag som Han.

Jag bygger ändå om 20 år av Hon, henne, dotter, syster, flickvän..

Det känns när jag river upp gamla grundstenar och vänder på dom.

Men känslan då den byggstenen har kommit på plats och lagt sig till rätta.

Det är som, ahh, den är himmelsk.

Ångest, sorg, skam blir till stolthet, charm och ett starkt leende.

Jag kan ta mig an mer, jag vet att jag klarar det.

Kan ge mig på den där 15 kg hanteln, lyfta den..

men skrattar snart till då jag inte riktigt har den styrkan än.

Snart.

Sakta men säkert kan jag ta mig an alla problem jag har, alla negativiteter jag bråttas dagligen med.

Jag kan ta mig upp till ringen och veta, I got this!

Januari, Jag är redo för dig!

Jag tar och njuter av livet lite, medans tiden tar dig sakta till mig.

Jag tar och håller om min kärlek och påminner henne, DU är helt underbar och otroligt vacker!

Jag tar och påminner min familj, jag vet vad jag gör, lita på mig.

Jag tar och påminner mina vänner, jag är fortfarande vid liv, låt oss fira och skåla livet framför oss!

Jag framför allt påminner min själv, att du är helt sjuk, och f*cking bad ass!

Vi tar oss igenom det, vi tar oss igenom våra dagar, tillsammans.

Som livet ska levas, med glädje och stolthet.

Goda skratt och konstiga minnen.

För det var ju så, vi lever bara ett liv.

Vad livet än tar dig, du är aldrig ensam!

Kommer den dagen, då evigt mörker befinner sig i ditt synfält.

Tänd elden inom dig, med goda minnen och skratta högt för allt konstigt du ändå gått igenom.

Även om det är svårigheter, även om det är sorg. Du är här nu, i eget kött o blod.

Just nu, är du vid liv.

Ta tag i dina nära, spontant åk och tatuera er, ful liten delfin vid foten.

BARA för att..

För när du väl sitter på huk och känner inget annat än tårarna längs kinden.

Titta, titta på golvet, titta på foten.. Känn leendet över att minnet spelas upp från den kvällen.

Du är vid liv, njut, även om andetagen känns hopplösa, med en händelse och det kan vara bortblåst.

Du tänker på ingen annan än dig själv där o då. Påminn dig själv om allt du varit med om.

Alla galna saker, alla roliga saker.

Allt det, kan bara hända igen om du är vid liv!

Forsätt andas, ta morgon dagen till att spontant åk upp med tåget till Fink-norska-svenska gränsen.

Ta ett kort, förstora det och häng upp på väggen.

påminn dig!

Du lever, för alla galna saker som kommer hända.

Du lever, för livet och dess konstiga vändningar!

Imorgon, torsdag.

Gör något du aldrig gjort förut.

Skriv en lapp,'

' Jag vill önska dig en god morgon ge denna lapp till nästa person du möter.''

och lämna den till första människan du ser.

För någon, är det där precis vad den behöver, ett god morgon.

Det hjälper att veta att man inte är ensam. Vad du än går igenom.

Dina känslor är dina egna, ingen kan ta dig själv ifrån dig.

Du är du, ingen är som du och du samt jag är aldrig ensama.

Rikta siktet mot din närmsta dröm, arbeta mot den, för den.

Ge inte upp förens du har ett fast grepp och du kan skyta om att du uppfyllde din dröm

Precis som jag.

Jag.

Ska.

Äntligen.

Få.

Börja.

Leva.

Som.

Mitt.

Honom.

Skratta åt målbrottet.

'' Ett möte till för att sumera det vi pratat om och gå igenom skattehäften du har fyllt i, sen bokar vi anhörighets möte(n) och när det är gjort kommer jag träffa mina kollegor och sätter oss och diskuterar din diagnos''

I frebruari 2014, klev jag in på ENID i Huddinge Sj.

På började en utredning om att ifrågesätta varje steg jag tagit hittils och frågesätta alla jag vill ta.

Jag, har snart gått igenom första fasen av en Transsexuel utredning.

Träffat min utredare, psykriatiker, psykolog och kurator.

Nästa punk är sumering av psykologens uppfattning av mig, förklaring av skattehäften sen ska vi

bestämma tid för anhörighetsmöte.

Mamma, pappa och bror och jag. I samma rum. Om mig, information och lite mental förberedels

inför mina kommande år. Vad som händer nu och vad som kan ske.

Helt otroligt ändå..

Undrar om man vågar hoppas på röst förändringarna kommer först.

Jag kommer ha så kul med målbråttet HAHA!

Vad jag längtar haha, vanliga grabbar når puberteten under högstadiet.. bara 5 år sen i utvecklingen dååå..

Lill pojken kommer en dag bli stor, haha!

Det kan också vara så att det mentala få frid och kroppen rullar på som vanligt..

men har också en känsla, där kroppen inväntar hormontillskott så det kan arbeta ordentligt.

Finns inga ord på längtan som växer av bara tanken, haha!

Jag är för tusan gubbar inne på slut spörten av utredningen!!!

Kan du fatta grejen, det som kändes som en omöjlighet och 100 år innan jag fick första brevet på posten i Februari.

Nu är jag här.

Kaptenen talar i högtalarna om vilket väder det är, vilken ca tid vi kommer landa och hur mycket klockan är.

Sen ska flygvärdinorna  komma med måltid och den härliga frågan ''kaffe/té''

tre möten allt som allt.. sen känna hjulen slå mot landningsbanan.

checka in i nästa disk och så invänta avfärd för nästa plan som kommer ta mig till mitt honom.

HELT ABSURT!

Undrar om jag nästan kan hoppas att möterna blir av innan nyårskiftet, i så fall kommer jag rita kors i taket!

Sen börjar stökandet med alla remisser till olika läkare för att kunna sakta men säkert få ihop detta pussel.

Tanken av förändringarna.

Åh vad det ska dokumenteras!!

LÄNGTAR!!

Nä nu får jag nästan sluta tänka på möjligheten! kommer inte kunna sova ...

Det kommer bli intressant och se vart jag är nästa år, och speciellt om jag har fått någon förändring via Testot...

Andas!

Sova!

God natt!

Skynda långsamt.

Hej,

Kommer du ihåg mig?

Finns jag fortfarande kvar i dina tankar?

Kommer du ihåg för ca ett år sen då jag planerade att med nyåret 13/14  inviga mitt nya pronomen.

Börja ta aktiva val och göra aktiva handlingar, varje dag till att bli psykiskt och fysiskt starkare i mig själv och i mitt ''honom''.

Vet du att det valet, att testa sig fram inom allt detta. Har varit det häftigaste jag varit med om.

Som liten när kroppen växte och den bedrövliga växtvärken gjorde sig påmind.

Är inget som att känna hela sin själ hela jaget bli starkare, stoltare.

Ingen fysisk smärta bara endorfiner och posetiv självkänla i dagar.

Idag, ca 7 månader senare, sen jag klev in på första mötet på ENID i Huddinge.

Var jag hos psykologen, detta är sista fasen innan diagnos ställning.

Nu har jag mitt första val, hur många och med vilka vill jag ha anhörighetsmöten med.

Psykologen föreslår familj, närmsta vänner och partner.

Det skulle resultera i 1 stort eller tre små, allt beroende på hur jag känner.

MITT VAL I HUR JAG KÄNNER.

Efter dessa möten, sätter sig mitt utrednings team plus andra läkare och diskuterar mig.

Allt jag sagt, allt jag berätat deras syn och känlsa av mig.

Sen Diagnos.

sen är det slut station.

gå av tåget  och byta perrong för nu..

Nu ska jag kliva på det tåget jag anser passa mig bäst.

VAD vill jag göra.

HUR vill jag göra.

Min fråga kommer mer vara .. NÄR?

7 månader sen, Mars 2014 - Oktober 2014..

Med årskiftet detta år, kommer en förändring ske.. som jag aldrig trodde för 2 år sen skulle vara möjlig.

Något som jag aldrig trodde om mig själv skulle gå igenom.

Jag hoppas fortfarande på mirakelkuren som kan få all min smärta att bli till inget.

Att jag kan vakna upp och inte känna mig som jag hamnat i fel puzzel låda.

Hur jag än försöker, vad jag än gör kommer jag inte kunna böja till knaterna eller måla om mitt möster.

Utan att aktivt göra något.

40 Kapitel senare.

7 månader

Över 2 år av pågånende utfrågning av mig själv, mot mig själv till mig själv.

Har aldrig vänt på samma fråga så många gånger.

Men..

Hade jag inte böjat, för två år sen, hade jag inte vågat titta mig själv i spegeln och verkligen frågat.

Hade jag fortfarande haft huvudet bland molnen och fundera på varför jag mår som jag mår.

Den viktiga frågan, Hur mår du.. egentligen?

Blev ett svar jag inte trodde fanns inom mig.

Jag är inte jag så som jag är nu, jag vill vara han som jag bär inom mig.

Jag, 1 år senare vill våga lite till.

Jag vill verkligen att allt jag bär, blir synligt.

Allt jag vill vara blir min tråkiga vardag.

Svära på stubb, skratta åt målbråtet och känna styrkan i kroppen.

En dag i taget.

Skynda långsamt.

Verkligen känna efter i vem vill jag vara.

Jag är redo, är mina medmänskor och omgivning det?

Samuel.

Kärt barn har många namn. 

Jag kan verkligen inte slå fast det i sten.

Jag har gått runt så länge och kännt mig off på ett sätt. 

Inte kunna uppskatta min omgivning,men jag har lagt många kära minnen högst upp på listan som kan göras lång.

Men ändå inte riktigt kunna gå in i en situation och gå därifrån med samma höjd på huvudet.

Jag kommer mig närmare mitt jag och det känns som jag kommer längre ifrån den jag har varit.

Det är en förändring helt klart och jag kan inte riktigt komma underfund med om jag mår bättre eller bara står still.

I natt kunde jag inte sova, o jag kan fortfarande inte släppa känslan att det är något som stör mig. 

Hur mycket jag än ändrar, vad jag än gör med mig själv kommer det aldrig bli 100 %

Det stör mig, gjort det sen den meningen blev sagt i någons annans ord.

Även om kroppen ändras, rösten sänks, morgon rutin på rakning av skäggväxt.. namn byte.

Det biologiska kommer jag aldrig komma ifrån.

Där är jag just nu, att jag på ett sätt acceptera det.

Vara kvar som jag är nu och ha växande obehag gentemot mig själ. 

eller

Ändras och fortfarande inte vara 100% men .. men bli bemött för ''han'' jag är.

Detta krigande. 

Att lyssna på sig själv, i form av vilsen rädd valp, inget makes sens.. men viljan syns så väl.

Jag att vilja vara mitt honom.

Det spriker i bröstet ibland, jag är fast, jag förstår mig på känslan att vara instängd i sig själv.

Se livet levas precis utanför detta galler.

Jag vill bara bryta mig loss, vägrar ge upp.

Jag har samt fastnat, för Samuel.

Det är ett leende som växer när jag talar om mig själv som Samuel. 

Jag tror jag har hittat det, mitt honom.. Han heter Samuel.

Samuel ........ Berggren

Det där mellan namnet , Zo / Herrman / namn från bror.. Det är ett annat kapitel.

Som sagt det bestäms innan jag kommer i kontakt med det rättsliga rådet. Vilket är ca 1 år efter min utredning är fast ställd. Då valet om operation 2 görs. 

Det om något känns otroligt långt borta.

Väldigt skönt på sitt sätt, att det valet är utom räckhåll.

Men fortfarande, jag vill vara klar och ha allt kroppsligt fungerande och i rätt form.

En dag i taget. Andas.

Jag kommer mig närmare mitt jag som han, som Samuel.

Det skrämmer mig lika mycket som jag känner mig som fisken i vattnet.

Det är motströms ibland och andra dagar är det dom lugnaste vattnet sen vattnet kom till jorden.

Det är så jobbigt, jag förstår mig mer o mer på alla människor som går igenom samma sak.

Den här känslan, att inte tillhöra. Jag kan på ett sätt förstå det här med ''Hen''.

Även om jag skulle slå den som kallar mig för det, jag är inget j*vla hen, jag är en Han!

Men ändå, den känslan att inte riktigt kunna gå in på herrarnas samtidigt som jag inte kan gå in på damernas.

Den där känslan, att inte riktigt veta.. Stå som ett frågetecken framför symbolerna på dörren coh blickarna i nacken.

Frustrerande är bara början.

Sen nu, nu har kläder börja bli ett problem.

Jag har kunnat gå på herrarnas klädavdelning som ingenting.. testat några plagg och sen gått därifrån med några plagg i en påse.

Nu är jag som en bortappad 5 åring.. Snygga kläder lite överallt, men jag vet att inget kommer passa.

pga brösten.. eller höfterna.. Fantastiskt att sommaren är runt hörnet. 

Hej stor huvtröja och mjukis byxor.. Gömma mig känns som en bra idé..

Tål inte värme heller så att linnen o shorts är nästan ett måste efter 15 C* beror lite på vinden.

Sen hittar jag inte kläder som gör att axlarna ser större ut och midjan midre.. 

Den designern verkar bara jobba under vintern..

Problem, dessa j problem för att passa in både för mig själv och mitt psykiska jag.

men även för att personer inte ska ställa frågan .. va, är du tjej?! 

Fine du som sa det va 7 år .. men ändå hahah. Skulle slagit in dina glasögon på dig!! Unge...

Tålamod mot barn är väl ett måste. Men vuxna människor .. snälla..

Jag vet att rösten inte är den mörkaste, kläderna är ju rätt .. så passera mig som grabb. 

Det blir så stökigt i sinnet på mig annars.

Jag tror jag ska ge ett försök till samuel, testa det. 

Att presentera sig med ett grabbnamn, shit vad jag har längtat.

Samuel Berggren.

Mitt nya mål?

Mitt nästa jag?

Min stolthet från Sofie till Samuel?

'' Zo är den du är, men jag tror att Samuel kommer passa dig ...''

'' John var det första som jag fick i huvudet, och jag är helt ok med Samuel''

'' Kan du inte ta namnet Samuel.. ?''

'' Tummen upp för Samuel..''

Det är så skönt med dessa kommentarer ..

Jag är enad med mig själv och mina nära stöttar mig.

Trots helvetet jag går igenom för att komma fram till min sista målstolpe, är det så fruktansvärt skönt med allt stöd.

Vänner och familj.

Ni är min ryggrad genom detta.