Senaste inläggen

Av Zo - 11 februari 2014 21:37

Upprepning.


Tiden går varje dag en dag närmare.. Närmare till vad?


Jag har fastnat i något sorts kvicksand.


Mer jag låtsats som ingenting, mer sjunker jag.

Försöker jag sortera upp vad tankarna beror på står det bara still.


Hur kommer jag upp härifrån.


Jag fastna när min pappa sa Sofie i bilen förra veckan, då jag kände att sinnet spåra ur.

Min kära far som hälsar på mig som sin son. Sa Sofie.


Då vart det systemet ur funktion. 

Det känns som jag har stirrat in i väggen sen dess.


Hackat upp mig på att jag inte har ett ordentligt namn.

Jag har inget ''han/honom'' namn inget ordentligt grabbnamn.


Känner att sinnet går på högvarv, vetandet av att jag har ingen aning om vad jag håller på med.


Vem f*n är jag som försöker leva ett liv jag inte kommer leva förens om ett år.. eller två.


Vem går jag omkring och försöker vara?! Vem är jag?!


Jag har en hel människa att bygga upp, jag har grunden redan.

Grunden till vem jag är har varit i levande form de senaste 20 åren.


Som för var dag byggs vidare på. Personlighets puzzelbiten som slipas och händelser som skapar en.


Jag var på stödgrupps möte igår, där jag försökte få ordning på vad som än får mig att vara i denna kvicksand.


Namn, tidsperpektiv, milstolpar, tackling av negativitet från andra och sig själv.


Namn : Jag har fastnat för Zackory, jag gillar det verkligen, men känner att det inte kommer hålla 100% ut.


Tidsperspektiv : Utredningen av läkare(utredare)/psykolog/kurator = 1 år, IRL + Hormoner = 1 år

Efter detta läkarbesök igen och möte av begäran att få göra operationerna. 


Milstolpar : träffa Läkare(utredare) 1 gång i månaden i 4 månader .. klar där över till nästa människa

                 träffa Psykolog 1 gång i månaden i fyra månader... klar över till nästa

                 träffa Kurator 1 gång i månaden i fyra månader...


(Kan bli mindre enligt min psykolog jag gått till, men dettta är bara önske tänkande)


Dessa tre ska skomma överens om att jag har diagnosen, Transsexuell...


__


Dom tre är där jag behöver mest information, en djupdykning om hur i helvete detta går till.

Ingen kan egentligen säga för att själva utredningen kan vara olika från person till person.


Jag vill ha mitt första möte så man kan få bättre perspektiv i det hela.

Känner att jag går baklänges och hoppas på det bästa.


Närmare 5 mars jag kommer, mindre kontroll har jag över mig själv.

Över hur jag mår, i största allmänhet.


Jag vet hur jag mår exakt just nu.


Men i helhet över en dag, eller två.. känns det som jag pratar om det obefintliga.

Jag känner att viljan är större än vad som är möjligt.


Vardagen jag befinner mig i nu är bara tillfällig.

Vet att det kommer ändras och jag hoppas till det bättre.


Men


Dessa j*vla men..


Jag vill vara klar, jag vill vara med mig kärlek i oändliga sommar dagar, njuta av livet.

Jag vill befinna mig där med henne, hålla om henne, ha henne där vid mig, vakna..somna...

Veta av att det hon vaknar till är jag, jag som jag ser och uppfattar mig.


Inte längre detta mellanting.


Mitt hen som jag verkligen börjar bli irreterad på.


Måste upprepa att tiden går, snart är jag där.

Sista mötet, innan godkänd diagnos.

Sista beslutet innan operationen av mastektomin urförs.


Höll på skriva sista dosen av hormoner, men den kommer väl när jag har några dagar kvar att leva..

Lite läskigt, att så länge kroppen funkar och den vill producera östrogen måste jag ta testosteron...


Om det äns nu funkar så... Men det är så jag har uppfattat det.


Upprepningen jag har för mig själv, för att skuggan inte lyssnar och får ångest och försöker dra ner mig i det hela.


Att tidsperpektivet försvinner och 22 dagar kvar till 5 mars inte har någon betydelse..

Utan jag känner att marken försvinner från fötterna och det är så nära att förlora balancen

och tappa greppet om mig själv..

Jag tackar min självdeciplin som gör att valen jag gjort tidigare blir en dag längre ifrån..

Tycker det är lite oklart vad jag ska göra med min seger inom det.

Fast ändå är självdeciplinen inte på topp, då jag tillåter alkohol i min vardag. 

Men där har jag sagt att f*n ta dig om du hamnar där igen och inte kan ta dig därifrån.


Därimot känner jag en skillnad, något som aldrig har varit förut.

När jag känner att balancer tryter och är på sin kant.

Känner jag kärleken ifrån mina människor runt om som håller i mig som ser till att jag inte faller.

Ser samt bilder av trygghet framför mig som får mitt punken tillbaka, som ser till att balancen återställs.


Jag bokstavligen ser bilder av henne och det hon ger mig och allt till sinnet lungar ner sig.


Det som en nära vän gjorde 2011, när hon frågade hur mår du, en extra gång för att hon såg att det var något.

Som fick mig att öppna upp om allt som var till hjärta.


Gör denna människa också, fast hon ger trygghet av att i min framtid som han, kommer jag bli älskad för den jag är.

Precis som blicken hon ger mig, leendet hon har och känslan av frid. Det är så underbart!


Jag har så fantastika människor runt om mig, jag är så lyckligt lottad !


Om ändå mitt sinne kunde förstå det när hjärtat sviker mig, att upprepningen av och från alla fina människor kunde

ge mig så pass mycket balans att jag aldrig skulle behöva oroa mig över mig själv.


Vår värsta fiende är alltid oss själva.


Upprepning


Posetiv upprepning.


Tiden forsätter gå, även om ditt sinne luras av känslan av negativ evighet.


Jag är älskad, jag lever och jag har en framtid av ännu mer kärlek.


Upprepning.


Jag lever. Forsätt så!

Av Zo - 3 februari 2014 12:01

Februari.


Jag kan inte förstå att det är februari.

1 månad och tre dagar kvar.

All denna väntan, på ett möte, som är början på ännu längre väntan och ännu flera möten.

Men det blir en lättnad för varje dag.

Varje dag som går, som blir 24 h närmare.

Det är en sådan konstig känsla i kroppen.


Jag känner mig lättare än någonsin, men det är något som fortfarande inte känns rätt.

Känner mig besviken på mig själv. Arg, ledsen. Näst intill förtvivlad.


Varför måste denna händelse ske för att jag ska kunna sträcka på ryggen fullt ut.

För att kunna vara i alla sociala sammanhang och känna mig stolt.

Varför måste jag .. eller är det bara mitt psykiska måste.



Jag känner den ljuva känslan, den självsäkra stoltheten när jag blir tilltalad som han.

Om jag ändå kunde bli det överallt, om jag ändå kunde få vara så stolt och känna mig sådär glad när jag är utanför vänskapskretsen. Jag vill vara stolt med mig själv, utan att förändra mig. JAg vill vara jag.

För att vara det, för att bli 100% jag. Är det denna väg jag måste gå?


När jag befinner mig bland människor som jag vill ska tilltala mig som han. Som jag inget har sagt till än.

Men något stoppar mig. Sen när den situationen är förbi, känner jag att jag har svikit mig själv.

För att jag inte kan stå på mig. Vad är det som gör att jag inte rättar människan framför mig.

Jag hör ord från närstående - Alla behöver inte veta, inte förens det är bestämt.


Fast där måste jag rätta både du som säger så och mig själv.

Jag måste rätta, jag måste ha rätt sagt, för jag mår sämre av att höra fel.


För mig är hon, fel.


Jag får tillbaka stenen över mitt bröst och tyngden på mina axlar när jag blir tilltalad fel.

Jag är så pass svag i den är förändringen fortfarande att det tär på mig när jag blir tyst.

När orden inte bär . När de ord formas till ljud som ej hörs.

Och för att dom inte gör det blir jag besviken på mig själv som också gör att tyngderna trycker ner mig närmare mot den kalla asfalten.


Jag vill bara spola tillbaka tiden då min pojksjäl hamna i nyfödd flickas kropp.

Hade livet blivit enklare, hade jag mått bättre om det hade blivit ''rätt'' från början.


Sen vet jag att jag hade inte blivit samma männiksa om en annan väg hade varit under mina fötter.

Men all denna förvirring och nedstämdhet, besvikelse och sorg. JAg vill inte bära dessa känlsor.


Jag vill vara lycklig, njuta av alla dagar. Vill vara stolt över mig själv som människa.

Kunna stå för allt jag gjort och gör. 


Jag har varit öppen men denna resa i två hela månader snart. Jag har talat om dessa tankar i 1 år. 

Jag har burit denna stolthet att vara FtM i 6 månader. 


Jag har aldrig upplevet så sanna och lätta hjärteslag. 

Även om jag får bakslag när jag blir tilltalad hon. 

Så kompenserar varje pojkhjärteslag med tusen gånger om.


Det är f*n inte lätt att lägga döva örat till och ha tålamod med människor som inte har slagit om än.


Men att höra alla fina människor som har fått in det, som säger han. Glädjen och leendet. Det är helt sjukt.

Försöker fokusera på dessa stunder, på dom människorna som har fått in snitsen, som tilltalar mig som han.


Ni gör mina dagar!


Jag är så tacksam!


Det gör det sämre dagarna lättare. 


Så tack!


Det är månad 2 av detta år. Resans år. 

En månad kvar innan första mötet, jag längtar så otroligt mycket att starta hela proccesen.

Samtidigt som jag är rädd, känner att modet tryter. Att när det blir 5 mars, kommer jag behöva dra mig i nacken till mötet. Åka lång tid i förväg bara för att ha tid att få kalla fötter, övertala mig själv,för att sen åka tillbaka.

Nästan så jag känner att jag måste lura mig själv för att komma dit.

Natten till den 5 mars, kommer nog bli den mest sömnlösa natten.


Den där söndagen som är innan skolan börjar efter lov. Sån sömnlös natt fast kanske gånger 4759374... 


Känner hela kroppen skakar, för det är sån lättnad. 

Även om hela proccesen kommer ta ett år eller mer.

Är jag äntligen på rätt väg.


Alla nätter jag inte kunnat sova för jag förstår inte varför jag har sån tung sten över bröstet.

Alla gånger jag har försökt att domna bort den negativa känslan genom substanser eller försök till att känna att jag lever.

Alla stunder jag har försökt hittat mig själv bland stjärnorna. 

Alla stunder jag inte kännt för att andas bara sen se hur blicken blir suddig och sen svartnar, för att sen ta djupt andetag för att känna all luft som fyller mina lungor. 

Alla stunder jag stått nära kanten på perrongen, blundat precis när tåget åker förbi, för att sen se min spegel bild i glaset när tåget har stannat.

Alla stunder jag gått i mörkret och inte haft respekt för vad som kan hända om det är fel plats vid fel tid.


Även om dom stunderna kommer åter när hjärtat sjunker. 

Så är varje dag utan dom, ett bevis till mig själv, att lycka och glädje finns tillgängligt för mig med.


Att sluta fokusera på det negativa, fokusera på det posetiva, även om dom stunderna är väldigt få under en dag.

Är det fortfarande stunder, där jag bär leende på läpparna och lycka i mitt bröst.


Månad två.


Nya tag, nya steg.

Bättre syn på mig själv, lättare hjärteslag, posetivare tankar och en längtan till det bättre.


Jag får vara sann till mina människor runt mig och jag får tala i tankar och känslor.

Får har jag väl alltid fått, men jag får för mig själv.

Då jag inte tillåter mig själv att må dåligt bland människor som får mig att må bra.

Människor som får mig på andra tankar att inget negativt finns i min närvaro.


Jag vill ha sommar, med första operationen klar och läkt. 2 år på Testo så man har fått det mer maskulina dragen.

Jag vill gå ut genom dörren och vara där. För det är där jag är till sinne.


Men just nu.


Månad två. En månad kvar till första mötet.

Tiden kommer gå fort snart är jag där.

Tills dess.


Är jag tacksam för livet jag lever och med det människor jag lever det med!

En dag i taget!


Ett speciellt tack till dig, som mitt hjärta växer sig starkare för, för varje dag.

Utan dig vid min sida, hade nog leendet tagit längre tid att bli mitt.

Du är solen i mitt liv! Ljuset som aldrig försvinner från min sida!

Tack för att du är du, och ger mig all glädje och kärlek varje dag!

Av Zo - 28 januari 2014 22:46

Otalade meningar.


Känns som jag har så mycket som inte är sagt. 


Att det är tankar och känslor jag inte kan få tag på, som bara känns som ett kaos.


Jag har gått med i en prat/diskossions grupp för Ts (Transexuella) personer.

- Där jag och dom som är med kan bolla med varandra och höra flera människors historia.


Jag har börjat funderat över hur jag ska göra med mitt namn, då jag känner att jag inte kan bestämma mig om jag vill behålla Zo och kanske lägga till så det blir mer maskulint. Eller om jag verkligen ska ta an ett grabb namn. Då jag inte vill ha ett mellan ting framöver när jag börjar bli klar och är klar. 


Lyckades säga att mitt pronomen kommer alltid framöver vara han, även om jag inte Godkänns under utredningen.

Skulle vara ordentligt konstigt om jag inte godkändes med OM jag inte gör. 

Kommer jag ändå fortsätta leva som en han. Får väl betala för mastektomi själv om så pass.


För den friheten kommer jag inte kunna bortse ifrån. Att kunna gå runt i endast shorts. Som jag längtar.


Jag känner att jag måste komma i kontakt med min nuvarande bild lite mer, då jag märker att mitt sinne är redan tre år framför min bild nu. Att jag glömmer bort att jag inte har gått utredningen än.

För snart är sommaren 2014 på sin kant och då hoppas jag att mitt posetiva sinne kan forstätta framåt.


Att jag får behålla denna otroligt härliga stolta känslan jag har i kroppen nu.


Jag är samt tacksam för omgivningen runt om mig, vet inte hur många gånger jag njuter av de lätta andetagen.

Av att veta att jag inte döljer något, utan ställ frågan och jag ska svara på bästa sätt.


Kom samt på tal om mitt förflutna idag, att det finns en mer ärligare sanning om varför jag inte ser på alkohol som andra i jämn gammal ålder gör. Är för att för mig kopplas det inte till att man har kul att man står på torget och håller på kissar ner sig av skratt för att en av vännerna gick in i stolpen. Eller något annat som bara händer när sinnet inte är med.


Det är för att under en tid, drack jag för att sluta tänka. För att det skulle bli enklare att somna.

Jag kanske inte drack mig full, utan bara det där glaset eller glasen för att slappna av. 


Vilket också har lättill att det känns som jag kan dricka i en evighet innan jag känner mig berusad.


Jag har visitkortet kvar om AA möte om jag känner att det börjar snurra ur kontroll. Då vi har alkolism i släkten.


Men jag tackar mitt självdiciplin och kunde sluta tvärt samt, känner jag att det inte känns okej. Kan jag i enkelhet lämna rummet som är fylld med alkohol och känna att jag inte missar något. För det finns ingen som tvingar mig att vara där, förutom jag själv. Känner jag att jag inte klarar av situationen, kan jag med glädje lämna situationen och gå hem så att tankarna får svalna av i egen takt.


Det känns som orden aldrig tar slut. 


Att jag kan prata om hur jag känner och mår tills orden tar slut, det finns bara en primiss att jag känner att människan vill veta, det för mig är i form av frågor. Jag talar i endast de ord du vill veta om.


Om jag inte själv kan koppla det vi pratar om till något jag har gått eller varit igenom. 


När tiden blir knappt och orden inte får ta slut i egen takt kan jag samt känna att det finns så mycket mer.

Även om allt är pratat om, så fanns det ingen ärlig chans för ditaljer.


Det blir som att meningen blir osagd. När det bara talas vid av hälften av orden.


Från mötet av Ts personer, var det samt en person där som sa att hen skulle vilja väntat med sina operationer.

och en annan svarade på att - ah, operationerna kommer inte vara lösningen..


Jag kände bara helt ärligt att jag förstår inte, jag kan inte vänta tills den friheten blir min.


Vet inte hur länge jag har drömt och längtat efter mastektomi operationen, att jag till o med har önskat sjukdomar för att bli av med mina bröst..

bara för att jag inte förstog varför jag inte vill ha något som är normalt för en tjej...


Om jag ändå hade blivit mer upplyst om vad som fanns runt om mig, hade vägen hit kanske varit mer frispråkig.

Men jag tar ändå inte tillbaka det steg jag gått för att komma till denna punkt. 


Det hade bara varit skönare att känna att jag kan inkludera mina närstående lättare.

Fast då hade jag nog inte varit så filosofisk som jag kan bli ibland, då jag försöker sätta mig brevid Rafiki(Lejonkungen Mufasas rådgivare) och försöka lära mig att läsa av stjärorna.


Även om jag känner att det är så mycket som är osagt, har jag sagt det viktigaste till mina närstående.

Det är där det räknas. Även om kanske inte alla känslor kommer på tal, men jag får öppna mitt hjärta.

Jag kan tala från själen om sinnet tillåter.


Jag kan säga att det finns inget som just nu är negativt, allt är i förändring till det bättre.

Det kommer ta tid, väldans tur att man har övat på tålamodet, det lär behövas..


Varenda mening ar en viss betydelse, frågan är bara hur man läser den.

Av Zo - 25 januari 2014 16:28

Vägen hit.


Du som läser nu.


Har du läst från kapitel 1?


Har du läst igenom alla 27 kapitel. I form av 5 månader av mitt liv.


Från tankar av 10 år av mitt liv. Gissar i alla fall där någonstans.


Klassfotot från åk 3. Ser jag ut som vilken grabb som helst. haha.


Helt otroligt, hur f*n gick jag från halv förvirrad tonåring till en hyfsad självmedveten 20 åring.


Och HUR I J*VLA helvete gick jag från att vara ganska självsäker tjej till Härligt stolt kille.

VA F*N hände här hahahah!


Hur kan själen hamna i sånn ro av att jag byter pronomet och börjar leva som grabb i samhället.


Jag tittar bara rakt in i väggen och kan inte fatta hur allt jag gick igenom och kände, bara lugnade ner sig.


När jag bara så enkelt kunde medge till min psykolog att jag alltid på ett sätt kännt mig obekväm som tjej, och på ett annat sätt kännt mig stolt när jag tilltalats som pojke. Tittade på henne och frågade vad jag har undermedvetet gått runt och känt? Vad beror detta på?


För jag tänkte då, att mina vänner som är transexuella, deras historier var annorlunda än vad min är.

Ingen historia är den andra lik. Men det kändes som det där kunde inte vara jag.... Sen frågade jag mig själv.. Eller?


Där var nog det störta frågan jag ställt mig själv. När jag börja frågesätta vad mina känslor beror på.


För enligt min psykolog, hade jag ''för mycket'' ångest, så hon ville att jag skulle gå via ångestenheten.


Men dagen till andra mötet, kände jag bara att ångesten, visst den är ett problem. men jag har något som är ännu större som stör mig. Som är på väg att bli en tyngd om jag inte börjar förstå mig på den.


Och när jag stog där och tittade på mig själv. sa högt, om du bortser från ångesten, om du bortser från allt som händer just nu. Vad känner du?


När jag sen satt hos min psykolog och hon ställde samma krav där. Och sen frågade, hur vill du bli tilltalat som?


Då jag fick ett leende på läpparna och sen när jag registrera att jag hade börjat le, förstog jag vad det där omedvetna var. Eller det kan jag egentligen inte säga heller, men jag kände att alla gånger jag tidigare hade fått ett leende var varje gång jag hade tilltalats som kille som han.


Jag hade fått ett leende alla gånger. Sen när dom ändra sig och sa tjej, försvann det.


Helt otroligt att jag har gått runt med denna känsla i jag vet inte hur länge men får insikt om den när jag är 20 år.


Jag gissar på att livets väg, var äntligen redo att byta riktning.


Det känns så otroligt skönt att verkligen veta att jag är påväg åt rätt håll.


Jag frågar mig fortfarande hur många gånger som helst, om detta verkligen är rätt.
Får samma svar tillbaka, tänk så här, Om det inte skulle vara rätt väg skulle det då kännas så rätt att gå denna väg?


Det är sant.


Hade det varit fel håll, hade det nog inte kännt så normalt.


Jag får möjlighet att vara grabb lite var som och i olika situationer.

Det är helt otroligt hur j*vla neutralt det känns. Det känns inte konstigt alls.

För det är ju på det här sättet det ska vara.


Att få sätta sig ordentligt och känna hur kroppen bara omfamnar och slappnar av, det är helt sjukt.


Vilken j känlsa denna resa ger och det har bara börjat. Det är det som är lite skrämmande men samtidigt spännande.

Att alla känslor nu, är bara början.


Vänta o se i typ Juli, kommer vara så omtummlad att ett ordentligt andetag kommer kännas som evigheter sen.


Där i mot till sommarn, ska jag testa något.


Det finns Kirurg tejp som är hud färgat, så mitt mål, bli lika brun som den. Sen kunna gå runt barbröstad utomhus.

Kanske bara för att känna på hur varmt det är. Men jag ska f*n göra det.


Testa skadar inte. Sen testa och bada så också. För tejpen tål vatten, bästa idéen hittils, haha.


Kanske inte blir det bästa solbränan om man går runt så förlänge, men hey, solbränan försvinner under vintern ändå haha!


Jag hatar att vara ett mellanting, men va f*n göra det bästa utav det är väl ändå på sin plats.

Kommer inte gå snabbare bara för att man gräver ner sig. Tvärtom, då kommer man få förlängd utredningstid bara för att dom kommer tro att man är depprimerad.


Så, vad sägs om att leva livet, på bästa sätt möjliga?


Låter som en j*vligt bra plan.


Med tanke på att vägen hit har varit förj*vlig är det dags att vända blad och satsa på att få ordning på livet.


Kanske kan man fira 25 år dagen med någon ursäkt till skägg, haha!


Skulle vara så underbart!


Jag är stolt över mig själv och vägen jag har gått för att hamna här, men nästa gång livet klipper av hälsenorna ser vi till att inte försöka springa det första jag gör.


Om du tar dig tid att läsa allt, från början, om du gjort det tidigare eller om du gör det ikväll.


Lämna gärna dina tankar som kommentar eller ställ gärna någon fråga.


Jag börjar bli nyfiken på vad du känner när du läser mina texter.


Jag har gått denna väg för att göra det enklare för min medmänniska att tänka en gång till och kanske frågesätta

vem i jaget är jag. Stoltheten över sig själv när man vet, är otroligt härlig speiellt om vägen är lite tuffare än vanligt.


Vägen till en själv, kan endast du själv gå.


När vägen sedan är avklarad.


Känslan som är då, känslan om självmedvetenheten och stoltheten.


Det finns inget bättre!

Av Zo - 23 januari 2014 21:27

Inga ord.


22 Januari 2014.

pappa ringer, jag tänker att han skulle kolla hur planen för helgen var. Börjar prata om posten och det är inte förens han säger att '' du har fått från Karolinska...''


Jag tror jag kände allt och ingenting i 1 sekund. Tills jag fick ur mig - öppna det!


''Hej, du är välkommen den 5 Mars 2014''


Jag sprang till närmsta anteknings möjlighet, skriver ner tiden och datum.. avslutar samtalet för jag känner att alla känslor blir bara som ett stort ihop kok och jag nästan svimma av att jag vart så stressad.


Efter att gått några varv. Andats och låta alla känslor lugna ner sig i sin takt.


Ringde jag upp pappa igen och bad han läsa det igen.


__


Jag kan inte fatta det.


Kan fortfarande inte fatta det.


Jag känner på ett sett att andetagen är enklare. Lättare.


41 dagar, tills väntan i väntrummet, skaka hand, svara och tala.


Oh i helvete. Första året av att lista ut vad alla känslor beror på. 


Nu ett år av kartläggning och tester. Verkligen få allt på ord.


Tålamod i sanningens talande ord. 2014. Väntan i tidens förväntan.


Av tomheten som är just nu. Är det ändå ett leende som formar mina läppar.


Det är så stort, en sånn framgång. Att jag inte vet vart jag ska vända mig.

men f*n va stolt jag är över mig själv.


JAg har gått från att verkligen inte kunna se min morgon dag.

av att vara förvirrad till nu .. 


Till denna punkt då jag får ha så många vänner och familj i min närhet.

Där jag kan få ställa mig stoltare och gladare och verkligen veta åt vilket håll jag går åt.


Helt fantastiskt. Tack till mig själv för att du aldrig gav upp. 


Du har klarat av ångestattacker, deppression, självhat, alkolism, aggressionsproblem.

Du har förlorat dig själv men hittat dig själv igen.

Känslor som dina medmäniskor har givit dig, du har givit dom. Många står kvar, fler har gått vidare.

Men alla minnen, åh vad jag önskar att jag kunde ha era leenden i små film scener. Ni.

Alla ni mina vänner och familjmedlemmar. Jag tackar er för eran närvaro.

Även om ni inte tror att jag pratar med er eller inte tar tag i er. 

Är eran närvaro mer viktigare än orden vi delar, vilken del av sanningen ni vet.


Du som i Jag är tacksam att vara vid liv. Att få leva för att upptäcka detta om mig själv.

Jag hatar att livets viktigaste lärdom ska vara så j*vla svår. Men i slut ändan. Sista djupa andetaget efter man är klar.

Det lättar på allt. Underskatta aldrig de riktigt djupa andetagen. 


Efter regn kommer solsken.


Det är just nu så svårt att få allt i ord. Känslan i mitt bröst är lättare. Andetagen enklare. 


Nu vill jag befinna mig i dessa dagar, njuta av all närvaro i min omgivning. 


I mars börjar det.


Vilken lättnat, att se milstolpen över horrisonten. Den är i sikte. 


Inga ord behöver komma i talande form. Just nu är det bara känslan av att veta att jag är på väg.

Att jag kommer någonstans är så pass givnade att andetagen blir lättare, mindre ansträngande.

Hjärteslagen lugnar sig och de negativa tankarna om att jag aldrig kommer någonstans kan nu pysa bort.


Jag är ett steg närmare. Nu tar jag och går lägger mig. Imorgon blir det att njuta av livet.


5 Mars. Huddinge Sjukhus. Då kör vi !

Av Zo - 21 januari 2014 22:20

Tyngden

 

Det finns vissa stunder som verkligen kan få mig ur balans.

Det flesta gångerna är när verkligheten slår mig.

 

Då jag blir tom i kroppen o känner ett att hjärtat stannar.

Det stramar till i halsen och andetagen känns som minne blott. Kan känna kroppstemperaturen sjunka för varje millisekund. Synen förlorar fokus och känner händerna söka efter en fast punkt.

Där jag gräver in ansiktet i armvecket och försöka finna pulsen igen. Tvinga mina lungor att ta in luft.

För f*n är det inte över än. Aldrig under egna handlingar eller dessa omständigheter.

 

Jag vill sällan vara medveten om tyngden på mina axlar.

Stunder där jag bara vill skrika på hjälp men det kommer inget ljud.

Vill säga varenda känsla jag bär, men inga ord lämnar mig.

Vill slita av mig allt som får mig till detta tillstånd, men endast sanningen o tålamod kan bära mig dit.

 

Att känna sig i sorg, när min lycka står precis bredvid mig. Jag hatar det.

Varför tas mitt hjärta ur balans när det slår som bäst i din närhet. Varför tillåter mitt sinne att ta tillbaka allt försvar så allt har möjlighet till att blottas i din närhet. Då jag känner att kramar du om mig nu. Kommer jag aldrig att kunna se bortom dina ögon.

 

Men att tala i ord av min negativa sanning, Klara jag ej av. Jag vill att du ska veta allt. Jag vill att ni alla ska veta allt, så när ni ser att jag faller, kan hjälpa mig upp innan knäna når marken.

Jag vill att du ska kunna se på mitt kroppsspråk när jag faller i negativa tankar.

Jag vill att du hör på mina andetag att jag anstränger mig.

Jag vill att när dina händer rör vid mig, känner kylan som vandrar längs min kropp.

Kylan som infinner sig när jag försöker koncentrera mig på att få hjärtat att slå och lungorna att andas

Istället för att fråga vad det är. Få mig att skratta och krama om mig.

Känner jag en bekräftad trygghet, är mitt hjärta mer öppen att tala i sanning.

 

Jag vill så gärna att orden jag måste tala skulle väga mindre. Att det skulle vara enklare att tala dom.

Att jag kan titta på mina vänner och familj och tala det jag känner.


Det går frammåt.


Från att jag inte kunde tala om vad känslan är på flera dagar. Då jag måste haft personligt rekord idag.

Händelsen var att jag var på gymmet, inte tänkt på att byta om innan jag åker dit. 

Kommer till skogränsen, då hela kroppen fryser till. 


Mitt löfte 2014: Använd ditt nya honom i så många situationer som möjligt.


står där i valet om att gå in på damernas eller herrarnas.


Kommer jag dit ombytt brukar jag bara slänga av mig i närmsta skåp. Men hur gör jag nu?


efter att stått där som ett fån. I säkert tio minuter lyckades jag få kontroll på känslorna så pass att jag kunde maka in mig på damernas. Det tog emot. På ett väldigt konstigt sätt.


jag tala denna känsla högt. inte i detalj men jag sa att situationen fick mig ur balans. Efter "bara" 6 h


samma konstiga känsla som sveper över mig så fort jag tilltalas sofie eller hon.


det går bara inte. Denna känsla går inte att förklara. Den sträcker sig över hela kroppen.

Allt ifrån tusen nålar, till vassa dolkar. Det tar emot. Hela kroppen stannar upp och jag vet inte vilken del jag ska starta om först. Blir så förvirrande. 


Tyngden blir så oförklarig att jag inte vet vart jag ska ta vägen.


kan jag snälla få min remiss från huddinge nu.


kroppen o sinnet börjar bli otålig och det omvandlas mer o mer till negativitet.


vill absolut inte hamna där, där den psykologiska tygden tar över och mörkrets svarta täcke forsätter i en evighet.

finns ingen gryning. Nätterna är den samma, hela tiden.


jag ansökte om denna remiss för att just detta inte ska ske. Jag vill inte börja hata mig själv igen. 

Det tar sånn otrolig tid att läka ifrån. Denna rädlsa lämnar aldrig min sida. Som skuggan som förföljer en. 

Känns det som att ljuset aldrig får den att försvinna bara flytta på sig eller bli fler, 


tyngden kommer gå över. Nästa mil stolpe är inte så långt bort och där kan jag lämna hälften jag bär runt på nu.


Snart har januari gått, och då kommer jag ringa dit och kolla hur det ser ut. 

Måste jag bygga vidare på fösvaret eller kommer jag kunna slappna av.


veta när, bara den informationen , säg bara när...


 

Av Zo - 18 januari 2014 09:18

Tala utan ord.


Jag kom över en väldigt bra sida, fullpackad av information.

Men sen kommer jag till den punkten, då informationen går från nödvändig till rädsla.

Inte utav att jag blir osäker, utan för att jag blir rädd att jag kommer nekas till att utredningen blir godkänd.


Varför jag tror detta är att jag har fortfarande lång väg att gå med ångesten som förföljer mig varenda dag. Som en skugga hack i häl som väntar på mitt nästa nederlag. Men med hoppet och ljuset i mitt bröst kommer den ej att ta över. Har samt för många i min omgivning som gör att jag vägrar tillåta ett sånt nederlag pga egna handlingar. Ni är ljuset som vandrar på min himmel dag som natt.


Med allt som har hänt, och det ostadiga mellan mina känslor. Gör att jag fruktar att börja en sådan omvälvande väg. Jag hatar att bli beskriven av personer som har lyssnat men inte förstått orden.

Sist det blev så fick jag gå till Solnas ångestenhet. Av grunder som finns, men som jag inte sökte hjälp för.

Tror samt att med informationen som jag läste ikväll om hur allt går till. Kände jag igen mig, med att det negativa känslor jag har idag kan bli kraftfullare


Detta skrämmer mig.


Operationen/erna är en sorts längtan. Och vilja.


Men de dagarna kommer inte komma om jag inte har koll på mina känslor.

Det har jag men .. precis men...

Varför men, varför måste jag känna att blir jag slagen av antingen människor runt mig eller mig själv så jag inte kan ta mig upp igen. Tror jag har en sånn början av klassiska kalla fötter. Inte för själva processen den ser jag fram emot.

Men

Jag, jag i jag mår inte bra. I den allra innersta kärnan.

Jag mår bra i mina närmsta människors närhet, där jag får känna mig trygg i deras omgivning.

Där jag får bygga en grund för att kunna bygga vidare.

Jag i jaget som kan känna tyngd av allt jag gått igenom som jag inte har kunnat bearbeta. Val jag har gjort, synliga val, som alltid kommer vara där. Antingen påminna mig om sorger jag gått igenom eller svårigheter jag tog mig igenom. Allt det beror på sinnesinställning , speciellt min gentemot mig själv.


Jag vet att den personen jag är idag är tillräcklig, annars hade jag nog mått sämre än det jag gör. Men bara för att jag har accepterat att det är som det är och att det kommer ta lång tid innan jag är framme vid mitt nästa mål. Betyder det inte att jag kan forsätta göra så mer.

Jag skulle säkert kunna anpassa mig utan att ta några livsgörande val. Men det skulle inte vara helhjärtat. Det skulle inte vara jag så som jag vet att jag är. Så som jag känner att jag innerst inne bär.

Det skulle vara en anpassning till ett mellanting. Då blir jag verkligen är varken det ena eller det andra.

Den personen jag verkligen hatar, ett det, ett hen... Inget bestämt, inget där du exakt vet om jag är kille eller tjej. Utan du måste titta och fundera ut vad du ska tilltala mig som. Det där j*vla mellantinget, som har pågått alldeles för länge.


Jag känner att kroppen börjar bli otålig. Känslorna går som den värsta berg-o-dalbanan vissa dagar. Många dagar njuter jag av g-krafterna andra dagar känner jag bara att jag slängs sida till sida. Det blir ingen ordentligt ordning och jag kan inte riktigt lägga fram en strategi hur jag ska gå till väga. Med bara det enkla att gå upp och iväg.


Jag vill inte påminna er i min omgivning varje gång, ni säger fel. För jag måste ha förståelse också , men vissa dagar tar det verkligen på krafterna . Känner att ni som har vetat detta längtt , hur svårt ska det vara?


Alla kan säga fel, så är det förnamn i helhet också. Där har jag gjort det enkelt, Zo. Kan du inte säga han, säg Zo.

Gör det enkelt för dig. För mig, för min skull.

Min respekt till er har varit att berätta detta, kan inte eran respekt för mig vara att använda Zo och om era hjärtan tillåter tilltala mig som han. Det lättar på mina axlar.

Hör du att någon annan tilltalar fel, säg det då inte till mig, har jag inte hört det eller tänkt på det, gör det då inte medvetet för mig.


jag vill njuta av mina dagar i levande form. Inte känna att jag måste förbereda mig mentalt för varje dag. Jag vill kunna slappna av i närheten av er alla, vart jag än går.

Det blir så påfrestande om jag ska vara på vakt och vara i försvars läge hela tiden. Känns som jag behöver säga detta dagligen, både så jag förstår och så ni hänger med på vad som händer.

Kan dagen komma då jag får slappna av, känna frid. Jag vill vara i er allas närhet och känna att ni har mig om ryggen. Att ni respekterar mitt beslut.

Och ibland bara accepterar det...


Jag vet också att jag måste bli bättre på att verkligen gå fram och säga, detta vill jag att du gör för mig.


Tilltala mig som han, honom. Blir det för stor omställning tilltala mig som Zo, i alla lägen. 

Eran respekt gentemot mig, gör snälla detta. Det lättar på mina axlar och jag kan känna mig mer stolt för att jag vågar vara han jag alltid velat. Vissa dagar hör jag knappt att ni säger hon. Men det finns vissa dagar då jag verkligen inte klarar av att att bli tilltalad hon.


Jag vet inte vart det kommer ifrån. Jag har alltid blivit tilltalad hon. Men nu när jag har omfamnat mitt nya jag. 

MIN nya stolthet, vill jag kunna fortsätta bära den. Jag är så ifrid när jag får vara han. 

Jag kan inte förstå det, jag kan inte svara på några fråger om varför. 

Jag känner att jag är en han, och har på ett sätt alltid varit.


Jag är han, Zo, honom.


JAg ska inte behöva tilltala detta i ord.

Men är du osäker fråga hellre, så jag kan svara att jag är honom. 

Får jag frågan, men du ser ut som en tjej.

blir mitt svar tillbaka, ah jo puberteten måste ha missat mig.

Sen skratta lite lätt.

Av Zo - 12 januari 2014 21:24

Försvinner i musiken.


Har du någonsin tänkt på hur musiken kan få dig till andra världar.


Världar du egentligen aldrig kan fysiskt sätta foten i, men som kan få dig i frid med allt.


Musik som vägleder, musik som utrycker hjärtats slag. Musik som kan sätta ord på tillvaron.


Musik hjälper mitt sinne att hitta känslan, bakom ord jag aldrig kommer kunna få i ord.


Men när jag väl har varit igenom vad än musiken har visat mig, den där dagen jag slutar lyssna på en låt.

Är det ett tecken för mig att vad jag än gick igenom medans musiken spelades är förbi.

När jag väl kommer åter till den låten efter månader av att inte ha hört den, är det en helt annan låt.


Två saker kan hända, Trow back, Jag minns allt (inte bokstavligen) som jag såg och upplevde via musiken.

Eller så ersätts de dåvarande minnen med de nya.


Artister som man aldrig brukar lyssna på kan få en att se saker o ting tydligare.

Musik som verkligen kan sätta en känsla eller ord på just det ögonblicket du befinner dig i.


Jag tycker det är så härligt, att det ögonblicket finns. 


Jag lyssnar nu på en ny musik spellista för att se vilka låtar som kan passa för vad jag känner och går igenom.

Har på shuffel play på Spotify.. Bara för att se ifall det har kommit något nytt som passar min hjärtrytm.


För att kunna förmedla sig i musik är en förmåga jag alltid beundrat.

Men som inom allt annat, din tolkning och min tolkning är aldrig den samma.

Säga aldrig, aldrig. 


För den stunden, då min hjärtrytm och din hjärtrytm är i samma rytm för låten som spelas. 

That is a magic diffrent from everything els.


För det är där om orden inte kan förmedla din känsla gentemot människan bredvid dig.

Har du ett helt spektrum av musik, i alla dess former och takter som kan ge dig sista knuffen, för att förstå och förmedla din känlsa gentemot något.


I både posetiva och negativa situationer.


Det finns inget mer underbart, av upplevelser än att få den i ord. Ännu bättre om personen som du vill dela den känslan med är precis bredvid dig, och känner samma sak.


Jag har inte haft kunskapen att kunna förmedla i egen skapad musik. Testat några gånger, men har inte det musik örat gissar jag.


Kunskapen att kuna förmedla i musik, måste vara för det första något som väldigt få artister gör nu för tiden. Men dom som gör. Den kunskapen borde vara helt underbar att presentera. 


Mitt livs låtlista skulle nog bestå av många låtar av enkel akustik med lugn o meningsfull text.

En del skulle vara där takten går från lugn till snabbare, representera att man börjar gå, sen jogga, sen springer du längs med skogens alla träd, hoppar från stenar till höga berg. Där sen sista minuten av låten, är högst upp och har sin livs utsikt och kan känna stolthet för vad än livet kan ge en. 

Skulle ha en del låtar där det spelas takten som aldrig kan få mig att sitta still. Där jag kan dansa i en evighet. Där motoriken krånglar till sig så man snubblar men kan snyggt rädda upp det. 


Att försvinna i musiken, har räddat mig ur många situationer där jag inte känt att mina tankar är de samma som hjärtslagen. Att bara leta efter att något måste ha svaren till vad jag känner. 


Den tiden innan jag förstog att endast jag kan bära dom svaren. Att leta efter något man egentligen inte har en aning om vad man letar efter. Men känlsan av att när jag väl ser det och får vara i den situationen och kunna fysiskt känna det jag letar efter. Så vet jag att jag kommer finna mitt svar jag letar efter. 


Jag har alltid sökt efter den känslan av frid, som jag inte riktigt fått känna hundra procent av egen förmåga för att jag har varit för vilsen inom mig. Jag har inte förstått varför jag befinner mig i känslomässigt kaos, då min omgivning ändå värkar vara någorlunda fungerande.


Men jag känner också, att jag är på riktigt god väg nu. Att hitta hela mig. 


Nu ska jag samt hitta musiken, för vägledning och representanter för känslorna som komma skall.

Kommer bli intressant och se hur MIN låtlista kommer förändras, då jag i jag, kommer bli mer stabil och självsäker.


Även om det ''bara'' är mitt fysiska som kommer ändras, kommer mitt psykiska att få frid.

Det är en känsla jag alltid har haft med mig, som jag inte kan få i ord, ingen musik kan utala.

Känslan av att inte må bra. Men ändå inte förstå varför det är så. Den dagen jag får svar på den frågan.

Finns ingen längtan som är större än att få veta det svaret. Sen finns det inget som säger att jag kommer få svaret via den här resan heller. Men som jag brukar säga, skulle inte svaret vara i slutet av denna väg, skulle det inte kännas så rätt att gå just dessa steg.


Det känns för bra för att inte vara rätt väg.


Musiken är en konst som kan ta tid till platser, ingen annan än du kan beskåda.

I sin helhet, en alledeles egen frid.

Att försvinna i musiken.

Platser jag besöker dagligen.

Kunna förmedla sig på ett sätt ingen annan än jag känner och hör.

Presentation


Information och egna tankar om FtM, Min stolthet.

Fråga mig

1 besvarad fråga

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2015
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards