'' varför har du inte sagt något..?''

Var frågan som jag fick som feedback till mitt brev i veckobrevet till alla föräldrar på förskolan.

Mitt brev:

Zo på sländorna slutar.

Den 20 december är tyvärr min sista dag på förskolan, men lovar att jag lär dyka upp lite här o var under nästa år. 

Det är tråkigt att jag inte kommer fortsätta på heltid men Jimmy kommer tillbaka så en favorit byts ut mot en annan :)

Sen finns det en mer personlig anledning om varför mina timmar på Vittra kommer vara mer skiftande. Jag vet att ni har rättat era barn då dom tilltalar mig med "han", men det är egentligen jag som ska rätta er då ni använder hon. 

Nu funderar ni kanske på hur detta kommer sig. 

Jag är född tjej en tidigt vår dag, men i januari - februari  2014 kommer jag börja gå en utredning om att börja använda "han" på heltid. Jag kommer gå en utredning som förkortas FtM (female to male) en könskorrigeringsutredning från att vara kvinna till att bli man. Jag kommer med hjälp av denna utredning kunna bli kille.

Varför jag berättar om detta är att om mina timmar på vittra blir med stora mellanrum så kommer mitt utseende att ändras till det mer maskulina. Kanske inte så stora förändringar under 2014 men troligtvis större förändringar under 2015. Nu kanske det känns lite som att detta är väldigt långt fram men det kommer nog gå snabbt då jag inte kommer vara på Vittra varje dag.

Jag vill samt säga detta för att klargöra att barnen inte har haft fel då dom har tilltalat mig med pronomet "han". När barnen har frågat om jag är kille eller tjej, har jag har svarat barnen med att jag är en han. Vissa av er kanske tycker att jag har förvirrat barnen genom att säga att jag är en han då jag är född en hon. Medans jag tycker att jag skulle förvirra dom mer om jag säger att jag är en hon, och börja använda han nästa år. (Detta är redan av erfarenhet då jag använde Sofie och "hon" när jag jobbade med miniorerna under maj-juni). Det är inte alltid som barnens bild om ny person om att har man kort hår : kille och med långt hår : tjej, men denna bild har varit lite till användning då sinnet hos barn är lite enklare. Barnen använder "han" utan problem, frågar ibland för att vara säker, men annars finns det inga problem. 

Har du som förälder några frågor om detta så är det bara att ta tag i mig så sätter vi oss ner och så ska jag svara på bästa sätt. Detta är nytt för mig med, men ingen fråga är för dum som man brukar säga. Hellre att du ställer dina frågor och jag får en ärlig chans att berätta min historia och framtid, än att det blir missförstånd framöver. 

Jag hoppas på så många dagar på Vittra Frösunda som möjligt nästa år, då jag verkligen trivs jätte bra här. Stort tack till alla föräldrar o barn, som har gjort mina dagar på Frösunda helt underbara! Vi ses fler gånger !!

_______

Föräldrar tog i hand och tackade för en riktigt bra skrivet brev. Vissa önskade mig till och med lycka till, de föräldrar som jag ändå är närmast frågade mig varför jag inte rättat dom tidigare. Mitt svar är fortfarande mod, mitt mod inom mig och min stolthet för min transformering har inte varit så pass hög att jag kan rätta föräldrar till barn jag arbetar med. 

Men nu, nu är det bara vänner och släktingar som inte är i mina inre cirklar av tillit som är kvar att berätta för.

Ni är inte mindre betydelsefulla men ni har inte varit så pass aktiv i mitt liv på senaste eller är aktiva att ni behöver samma ''heads up'' som dom jag är med dagligen till månadsvis. 

Jag är stolt, jag är glad. Jag har aldrig varit så här lätt till hjärta o sinne under mitt liv hittils.

Kan denna känsla forsätta kommer jag endast sörja livet då ni i min närhet går bort. 

Men också där kommer jag uppskatta all den tid jag fick vid din sida, på samma sätt jag hoppas att ni gör för mig.

Sörj mig inte, lev vidare i stolthet av att du fick träffa mig och se detta sanna leende och sikta på att få bära det själv.

Var aldrig rädd för att vara sann till dig själv och andra.

Förnekelse leder till hat, acceptans leder till kärlek.

Ler för stoltheten.

Stotheten, denna otroliga starka stothet. Är ett bättre rus än vad alla världens substans kan ge.

Stolhetens lycko rus är som kärlekens fjärilar, man ler och hoppar runt som en j*vla fåne. Men man bryr sig inte, en bra dag och dagar ska man aldrig underskatta. Att jag då nu får bära min stolhet synligt, att jag kan le, att jag kan visa mitt sanna jag, vart jag än vänder mig. 

På mitt jobb, mina kollegor skämtar med mig och om mig om att jag kommer bli en karlslok. 

'' Njut av att du kan göra två saker samtidigt nu då, för det kommer du inte kunna göra sen'' - Renee

När jag blir tilltalad han, och jag vet att det är mig dom syftar på. Mitt leende, de är från öra till öra. Jag är så otroligt lottad av att ha en sån underbar arbetsplats. Jag vill ge lite extra Kärlek till Karen, Renee, Karin, Maria och Isabelle ni gör min dag på jobbet tillsammans med alla 20 ungar jag jobbar med. Jag önskar att varje människa som har det svårt i livet möter personer som er. Som får en att le och älska livet lite extra. Ni gör denna resa, min FtM resa så mycket enklare. 

Att få känna stolthet över något, och känna att det är människorna runt en som bidrar till detta lycko rus. 

Jag kan inge mer än tacka er! Jag bugar för erat sinne som accepterar och gläds för att jag vågar vara öppen om detta. Medans jag känner att det är tack vare er jag kan vara så pass öppen. 

Jag får vara stolt och modig för att jag föddes som Hon, men är en Han. Jag kan vara stolt i mitt ''honom''.

Mina underbara vänner land o rike runt. Ni har funnits vid min sida sen den dagen jag börja säga högt att jag vill att ni tilltalar mig som han framöver. 

Jag minns första gången jag skulle säga det till Emelie, jag visste inte vart jag skulle ta vägen ,mitt hjärta bankade så hårt. När jag väl hade fått det på tal, tror jag inte att någon har kramat mig så hårt med orden efter ''Jag är så glad för din skull och jag älskar dig, för mig har du alltid varit grabb...''

Jag vet inte vad det var, men där, den kramen, var det jag behövde för att få upp den sista dörren/låset till att kunna bära min stolthet lite starkare, lite högre . För att sen idag, nu, kunna vara öppen med det vart jag än går.

Det är så många underbara vänner jag tackar så otroligt mycket av att ni befinner er i mitt liv. Utan er hade detta liv inte varit något att leva. Ni gör min dag utan att veta om det. Jag uppskatar er när ni minst anar det. 

Och jag höjer er till världens alla gudar alla dagar på året. Grymt mycket kärlek till er!

Mamma, pappa o bror. Tack för att ni har skapat mig och uppfostrat mig till detta underbar liv och plats i livet. Utan er hade jag nog inte uppskatata allt som livet har att ge. Jag väntar med ivrighet till nästa år då vi kan, alla tillsammans, kan leva fullt ut. 

Ni alla är min stolthet!

Hela sanningen. 

Dom två viktigaste människorna i mitt liv las in i listan av personer som vet hela sanningen.

Jag har nog aldrig varit så här blottat med hela saningen synlig för alla människor runt i min omgivning. Jag kan inte riktigt förklara känslan. Tror inte jag har fattat det än. Jag som Sofie, är ännu ett steg närmare Zo. 

Jag har berättat hela saningen f'ör mina föräldrar, jag har gått runt i fyra månader av rädsla av att dom ska kasta ut mig. Vägra finnas där. Medans när jag nu tänker på det. Var den rädslan helt onödig. MEN NÖDVÄNDIG. 

Jag fick samt tid att lära känna mig själv ännu närmare. Jag vågade fråga mig själv en extra gång bara för att vara säker. Att när jag berättar för mamma o pappa att jag då har byggt upp på min komande väg så pass långt att jag vet att det är denna väg jag kommer gå. 

Kommer börja min utredning om könsbyte. 

Ett steg närmare han, honom, man, karl.

Ett steg längre bort från henne, hon, kvinna, brud.

Jag lovar att vara 100% för varje steg jag tar och jag lovar att jag har nog tänkt på detta fler gånger i alla sorters vinklar möjliga. Jag har försökt att leva så långt ut på denna tråd som möjligt bara för att få kunskap om hur allt känns. 

Jag började enkelt med att använda pronomet '' Han'' -

Här kände jag mer o mer, att min saning som honom är den närmsta sanningen om mig jag kan nå.

Min hela sanning. som du har chansen att läsa om.

Jag hoppas att mina steg och val i livet, kan underlätta för min medmänniskas resa.

Hur den än ser ut.

Jag vågade stå framför mina vänner, mina kollegor och nu min familj. Berätta om min resa jag kommer börja. Att bli bemött med ett ''Han'' och känna att jag går verkligen rätt väg. Denna känsla i mitt bröst. Jag önskar alla den tillfredställningen och mitt eviga leende av stolhet för den jag är och kommer bli.

5 dagar kvar.

Fem dagar kvar innan december månad, snart rinner min tid ut för målet jag satte för mig själv i början av augusti. Jag lovade mig själv att nyåret till 2014 läggs brevet ut för alla nyfikna.  För att läsa och för att kunna se, blotta mig för er alla att skåda. 

Det kommer bli en chans att lyfta mitt huvud möta era blickar o se er i ögonen. Alla ni som läser och ser mig. Ser mig för den jag kommer bli, att ändra på det uppenbara. Kliva in i mitt liv och se den framtid jag vill bära av egen möjlighet. Bara få er att förstå att det ni ser idag kommer ni inte se imorgon. 

Min tjänst på Vittra börjar nu ta slut på kontrakt skrivna dagar. Jag har fått bett om att berätta om min resa för resterande kollegor och föräldrar. O jag finner mig delad, då jag vill att det bara ska vara ett simpelt info blad om att så här ligger det till. Medans jag på andra sidan känner att denna resa är så pass personlig att jag skulle vilja berätta den för varje person enskilt eller samla alla och bara säga det högt. 

Jag måste sluta att flytta dessa ord framåt i tiden, snart rinner den ut och jag kommer ångra att jag inte tog min tid på mig. Att jag inte sa ordentligt i förväg så att det hinner kylas ner tills jag slutar. Att jag får en klapp på axeln och ett lycka till när jag väl arbetar min sista dag.  Inte nog med att jag måste ta mig an det, mina två föräldrar. Jag börjar nu bli fylld med ångest att ni är omedvetna om detta. Att jag inte kan vara människa nog o bara säga det. Allt jag står för frågesätts för att jag inte klarar av att stå på mig om att berätta för er. 

JAG BÄR PÅ MIN LIVSSTÖRSTA HEMLIGHET.

Men det är ingen hemlighet, alla vet om den. Jag kan bara inte klara av att säga den högt inför er. Jag vill be om förlåtelse för något jag inte ska säga förlåt för. Jag vill ursäkta mig för något jag inte borde sänka mitt huvud för. Jag vill gömma mig för något jag borde ställa mig som starkast inför. Jag vill tillåta ångesten ta över mig och tillåta mig själv försvinna i mitt inre hat. Jag vill bara samla mod och vägra tillåta mig själv försvinna. Att våga stå emot allt negativt som kommer vara, både från mig själv och andra.

Andetaget som berättar för dig hur jag mår, hur jag vill leva mitt liv. Är dom svåraste jag tar under dagen. Jag vill inte göra mig sårbar, men jag behöver ha dig vetandes om hur jag mår. Jag behöver ha ditt stöd när jag inte finns där för mig själv. När jag tvekar om att fortsätta andas vill jag att du håller om mig och säger att tårar och sorg är bara tillfällig, lyckan inom dig är för evigt din om du tillåter den att var det. Dessa ord är mer nödvändigt för mig att höra än vad jag ibland själv inser. Jag berättar inte vem jag är för berättandet skull, jag berättar för att veta vad du egentligen tycker om mig. Om du fick veta hela sanningen skulle du fortfarande finnas här bredvid mig. 

Kommer mina föräldrar och min familj o mina vänner stå kvar från första dagen jag kliver in på Huddinge eller kommer ni sakta försvinna ur mitt liv.

Att få börja leva.

2014, låt detta år få bli året tyngden lyfts från mitt bröst. 

Att jag kommer få sinnes ro. Att jag inte faller till golvet av att jag inte klarar av att leva en lögn. Kan jag inte bara få ställe mig upp i ett rum fyllt med alla jag känner, jag möter och lever med. Säga det högt, säga det engång, alla blir medvetna om det. Alla får reagera på samma gång. Sen kan jag släppa micken och bara gå. 

Jag vet att du läser detta med omedvetenhet av vad som har pågått hos mig i 20 år. Jag har knappt veta om det. Men snälla läs till sista punken. Varenda sida har en mening. Ett kapitel av mig. Jag försöker öppna mig, till dig. Omedveten om vem du är, varför du läser detta. Vad som gjorde dig intresserad av just dessa rader. Men detta är jag.

Jag kommer få börja leva, få testa att leva i en sanning som jag känner är mig närmast. Att det har varit allt. Den enkla sanningen som barn, försvårades som tonåring och förnekades i så lång tid. Med en sommar kväll, med substans i kroppen för att släppa tankarna och känna min verklighet för en kväll.  2013 sanningens år, jag vågar ta mig an och acceptera något som har varit uppenbart men ändå i lögn. 

Jag kan knappt räkna dom gånger jag fått frågan ’’- vill du bli kille’’. Jag har skrattat bort det och sagt nej, jag är bekväm i vem jag är idag. Snabbt därefter får jag känslan i magen av att jag har svarat fel men viftar bort den lika snabbt. En kväll lyssna jag på denna känsla och frågesatte den. Sa det högt för mig själv i min ensamhet, ’’- Jag är kille’’ . Känslan som övertog min kropp var skrämmande, men ändå känslan av att saningen kommer aldrig nås närmare. I 7 månader har jag gått från att endast säga det till mig själv till att säga det högt till alla i min omgivning. Alla förutom två…

Mats Berggren och Ann-Kristine Berggren, ovetande om vad eran dotter går igenom. Eran dotter som i Januari/Februari månad kommer börja en könsbyteutredning. 

Mina vänner vet, mina kollegor vet, bror vet om det… Ni är dom ända som är omedvetna och jag klarar inte av att ha er så. Men att få dessa ord i tal framför er, är det jobbigaste jag har bemött. 

Idag, 24/11 2013, har jag velat ta upp mobilen och ringa mamma och säga’’- hej, va tyst nu jag har något att berätta för dig, efter att jag har sagt allt kommer jag lägga på och du får endast ringa upp om du vill höra det igen’’. Men jag faller i gråt varje gång jag slår fram ditt nummer. Jag faller till golvet av besvikelse för att jag inte längre är din älskade dotter, jag är ett det, ett inget. Jag kommer bli i framtiden dina ord du säger om mig. 

Just nu är detta jag, en tanke omställare i sig. 

Den lögn jag lever.

Jag har nu en månad på mig.. Snälla läs mitt brev utan att jag ger det till er. Hitta det, acceptera mig, krama om mig och säg att allt kommer bli bra. Sorgen i ditt bröst kommer bli lättare. Den eviga besvikelsen på att jag aldrig kan njuta fullt ut kommer försvinna. Att jag hittar dig, du som kommer älska mig oavsett. Acceptera mig. Snälla kan du bara inte veta min sanning utan att jag behöver presentera den för dig. Tala om den. 

Läs detta, hela denna text.

"Transsexuell, FtM. 

Född biologisk och juridisk tjej, men känner sig som(och är) en kille." 

Jag har alltid haft någon underliggande känsla, som jag inte har kunnat förstått mig på. Som har blivit starkare och obehagligare längre tiden har gått. 

Jag har pratat med en psykolog om denna känsla sen februari 2013. Började med ett obehag med att se mig själv i spegeln o veta att jag inte ser rätt. Jag har träffat min psykolog en till två gånger i månaden, för att prata av mig och bolla med någon för att förstå vad detta kommer ifrån. 

Jag gick dit för att få svar. 

Efter att pratat med henne i fem månader, föll allt på plats. Den lilla funderingen "kan jag vara transsexuell", känns som det närmasta svaret jag kan nå för känslan jag har inom mig. Jag berättade närmare om hur jag kände mig och vi bollade ett tag och vi båda förstod att så kan det vara. 

Tanken slog mig att när jag hade bytt mitt förnamn till mitt smeknamn Zo, hade tyngden på mina axlar blivit lättare. För att det är könsneutralt. 

Jag började nu förstå att alla små förändringar som jag har gjort var små pusselbitar som visade mig en bild om vem jag är. Att allt detta har legat undermedvetet sen jag var sju-åtta år när klippte mig kort och sluta använda klänning. Det var bara början. 

Denna bild har blivit tydligare och tydligare för varje vecka som har gått på detta år. 

I augusti, bad jag min psykolog att skicka till Huddinge om att jag vill gå en Könsbyteutredning. 

Just nu är det ca 6 månaders vänte tid för detta, vilket gör att jag kommer få börja min utredning någonstans i jan-feb. 

Det finns inget som säger att när man börjar gå den utredningen att man måste gå hela vägen och verkligen göra allt för att bli 100% av det andra könet. Utan denna utredning kommer ta ca 2-3 år och under den tiden pratar man med en psykolog, psykiatriker och en kurator för att vägleda mig till att bli mitt rätta jag. 

Finns inget som är satt i sten, jag känner bara att denna väg är den närmsta vägen jag kan gå för att komma närmare till vem jag är. 

Jag vill ge dig detta brev för att du ska kunna känna av det, fråga mig om det, prata med dina nära o kära om det. Så att du kan hjälpa mig att göra denna väg lättare för mig att gå. 

För jag vill att till o med nästa år att du börjar tilltala mig som han, i den mån du i början klarar av. För att sen verkligen ge det en chans när utredningen börjar, så det också kanske landar på tungan enklare och inte som en ansträngning. Det skulle verkligen stärka mina steg så otroligt mycket om den viljan finns hos dig. 

Att du inte vänder mig ryggen till, utan frågar mig vad du än undrar över och kan jag inte förklara eller ge svar så får du mer än gärna följa med på något möte framöver så kan vi försöka få svar via min psykolog. 

Information om vad det är och kanske svar på dom enkla frågorna kan du hitta på :  

http://www.1177.se  - Trassexualism 

www.transformering.se

Denna utredning kommer vägleda mig och hjälpa mig till att kunna se mig som jag känner mig. 

Färgen torkas.

Jag ser sakta på när färgen torkar. Jag har precis målat min nya sex symbol i graffiti på en tavla. En “hon” och “han” symbol kombinerad. Jag tittar, kollar upp mot stjärnorna och undrar, hur hamnade jag här, hur kommer min nästa dag se ut. Mina tankar fylls bara av frågor nu mera, väldigt sällan jag nu dessa dagar har en fast tanke hela dagen ut. Att jag vaknar med en posetiv känsla i kroppen och kan gå lägga mig med den känslan i behåll. 

Kollar på tavlan när färgen sakta sätter sig och stelnar. Svart, vitt och grått. Precis så mina känslor för en dag kan vara. Vita vingar slår sig ut när jag stiger ut genom dörren redo att möta dagen, tankarna slåss av posetiva(vita), negativa(svarta) tankar och de tankarna som bara är ett tomrum(gråa). I bakgrunden ser man dessa färger, färga omvärlden, så som jag ser den. Sakta från insidan färgas de vita vingarna till svarta, för att symbolisera att varje dag är olik den andra. Beroende på hur dagen spelar sig och påvärkar mig kan de vita vingarna vara ett minne blott. 

Denna tavla visar mig att alltid vara i nuet. 

Att lita på mig själv att det inte alltid kommer vara ett ovetande. Att en dag, en vacker dag, kommer mitt liv inte vara en fråga för mina närmaste. Att till o med jag, kan få en vättig bild på hur mitt liv ser ut. Vem jag är, och just nu, vad jag är. 

Denna vecka började med den tyngsta dagen jag känt på länge. Inget kändes bra, tårarna var ett halvt andetag bort hela tiden. Kände så otroligt mycket sorg och jag kunde inte förstå om vad. Tisdagen lite bättre men fortfarande ett omedveten känsla som bara känns på tok fel. Jag vart rädd över att känslan kom ifrån dessa kapitel, att jag nu börjar få en växande känsla av att detta mellan ting jag nu befinner mig i, blev ett hat. Ett hat mot mig själv att jag står på en mellan grund. Gåendes ifrån ’’hon’’ sakta till ett ’’han’’ att dessa steg tar alldeles för lång tid. Men när jag börja känna efter ordentligt så var det inte ett hat. Det är sorg, sorg i de stegen som har blivit till nu, de negativa stegen som har tagits hittills. Dom känns så onödiga, att frågan till varför dom finns där blir bara större o större. Jag måste därför påminna mig själv gång på gång, att dom behövdes ta lika mycket som dom posetiva. Även om dom är så in i helvete surt och tråkigiga, är dom lika nödvändiga som att jag vågar säga denna sanning till min bror .

Helt otroligt de med! Jag har sagt sanningen till min bror, min älskade storebror. Den känslan av att han stiger upp från bänken och går där ifrån, ut från mitt liv. Rädslan av att vara ensam har aldrig varit större, att jag fällde tårar. Jag tittade bort, kröp ihop och började förklara. Att sen lång tid tillbaka har det inte varit lätt, och på senaste tiden har jag kommit på en sak, som är större än vad jag kunde trott från början. Men att det sakta börjar bli klart, att jag väntar på utredning för att få det ännu mer klarare för mig. Helt otroligt. Sakta men säkert, tar jag mig framåt. Till en ärligare jag, om hela mig. 

Jag känner mig illa till mods.

Illa till mods för att jag inte vet, att jag inte kan förstå. Hur mina känslor vissa gånger funkar, att allt känns så lätt så fort människan brevid mig ler. Att det finns inget som kan stoppa mig. Men när jag känner osäkerhet och inte kan förstå hur orden du säger till mig ska tolkas. Fastnar jag med blicken och hjärtat sänks. 

Hur blir jag så sårbar. Varför är jag så sårbar? Jag ser dig i ögonen och hela världen försvinner och jag vill ha den känslan i en evighet. Men när jag blir på mind att den människan jag vill vara för dig, inte håller alla gånger, sänks jag så djupt att hela kroppen skakar. Just ikväll. Just ikväll tittar jag på mig själv och undrar. Vem är jag för dig?

I helhet så tycker jag inte om vetandet om att en annan människa tycker illa om mig, utan att få någon sort förklaring eller få reda på varför och hur, vad den känner. Jag bryr mig otroligt mycket om vad andra tycker om mig, på det planet att jag vill inte ha något ont från någon. Jag må inte göra dom bästa valen, men ingen är perfekt. Att ha något osagt är det värsta jag vet. Att själv veta att du står med ryggen till mig o jag är ovetandes om varför. Även om jag precis sekunden innan gjorde dig illa, vill jag få det i läsbara ord för att verkligen fatta. Det är där jag känner mig så emotionellt bort kopplad att jag kan aldrig förstå vad du går igenom, det är en omöjlighet i sig, men jag vill lära känna dig så att jag vet.  

Jag har min ring av ett löfte jag lovade mig själv att endast säga en gång. Men för att få ha dig till min igen, känns som en omöjlig väg att gå, då jag inte vet hur du går den. Jag ser inte klart när du inte är vid mig. Hur påverkas du av omvärlden som jag inte ser, jag ska förlita mig blint på att du vill det här, medans jag måste göra allt för att det ska bli så. 

Jag känner mig inte så pass säker i dig, att jag endast vågar satsa på känslan av att du vill det här. Det är en omöjlighet, jag måste veta lika mycket som du, jag vill veta att gröna ängar o diamanter kommer lovas åt mitt håll med. Jag kan inte alltid ge, jag är en sån som ger, men jag kan inte alltid göra det. Kalla det dubbelmoral eller något annat, men någon gång ibland vill jag också bli jagad, på samma sätt som jag jagar dig på.

Av att tala i gåtor och i meningar som kan tolkas på två sätt är inte att locka mig till dig. Ge mig något att gå på, så jag vet att det jag kämpar för inte kommer vara förjäves i slut ändan. Du borde veta att jag inte kommer att släppa dig, så varför spelar du svårfångad, vad är det med denna lek som ger dig något. 

Jag vill känna att jag lever, och inte endast med dig. Du är mina hjärteslag, du är min lycka samtidigt som du är min största ’’ Jag vet inte’’, sen mina dagar om kärlek började.