Februari.

Jag kan inte förstå att det är februari.

1 månad och tre dagar kvar.

All denna väntan, på ett möte, som är början på ännu längre väntan och ännu flera möten.

Men det blir en lättnad för varje dag.

Varje dag som går, som blir 24 h närmare.

Det är en sådan konstig känsla i kroppen.

Jag känner mig lättare än någonsin, men det är något som fortfarande inte känns rätt.

Känner mig besviken på mig själv. Arg, ledsen. Näst intill förtvivlad.

Varför måste denna händelse ske för att jag ska kunna sträcka på ryggen fullt ut.

För att kunna vara i alla sociala sammanhang och känna mig stolt.

Varför måste jag .. eller är det bara mitt psykiska måste.

Jag känner den ljuva känslan, den självsäkra stoltheten när jag blir tilltalad som han.

Om jag ändå kunde bli det överallt, om jag ändå kunde få vara så stolt och känna mig sådär glad när jag är utanför vänskapskretsen. Jag vill vara stolt med mig själv, utan att förändra mig. JAg vill vara jag.

För att vara det, för att bli 100% jag. Är det denna väg jag måste gå?

När jag befinner mig bland människor som jag vill ska tilltala mig som han. Som jag inget har sagt till än.

Men något stoppar mig. Sen när den situationen är förbi, känner jag att jag har svikit mig själv.

För att jag inte kan stå på mig. Vad är det som gör att jag inte rättar människan framför mig.

Jag hör ord från närstående - Alla behöver inte veta, inte förens det är bestämt.

Fast där måste jag rätta både du som säger så och mig själv.

Jag måste rätta, jag måste ha rätt sagt, för jag mår sämre av att höra fel.

För mig är hon, fel.

Jag får tillbaka stenen över mitt bröst och tyngden på mina axlar när jag blir tilltalad fel.

Jag är så pass svag i den är förändringen fortfarande att det tär på mig när jag blir tyst.

När orden inte bär . När de ord formas till ljud som ej hörs.

Och för att dom inte gör det blir jag besviken på mig själv som också gör att tyngderna trycker ner mig närmare mot den kalla asfalten.

Jag vill bara spola tillbaka tiden då min pojksjäl hamna i nyfödd flickas kropp.

Hade livet blivit enklare, hade jag mått bättre om det hade blivit ''rätt'' från början.

Sen vet jag att jag hade inte blivit samma männiksa om en annan väg hade varit under mina fötter.

Men all denna förvirring och nedstämdhet, besvikelse och sorg. JAg vill inte bära dessa känlsor.

Jag vill vara lycklig, njuta av alla dagar. Vill vara stolt över mig själv som människa.

Kunna stå för allt jag gjort och gör. 

Jag har varit öppen men denna resa i två hela månader snart. Jag har talat om dessa tankar i 1 år. 

Jag har burit denna stolthet att vara FtM i 6 månader. 

Jag har aldrig upplevet så sanna och lätta hjärteslag. 

Även om jag får bakslag när jag blir tilltalad hon. 

Så kompenserar varje pojkhjärteslag med tusen gånger om.

Det är f*n inte lätt att lägga döva örat till och ha tålamod med människor som inte har slagit om än.

Men att höra alla fina människor som har fått in det, som säger han. Glädjen och leendet. Det är helt sjukt.

Försöker fokusera på dessa stunder, på dom människorna som har fått in snitsen, som tilltalar mig som han.

Ni gör mina dagar!

Jag är så tacksam!

Det gör det sämre dagarna lättare. 

Så tack!

Det är månad 2 av detta år. Resans år. 

En månad kvar innan första mötet, jag längtar så otroligt mycket att starta hela proccesen.

Samtidigt som jag är rädd, känner att modet tryter. Att när det blir 5 mars, kommer jag behöva dra mig i nacken till mötet. Åka lång tid i förväg bara för att ha tid att få kalla fötter, övertala mig själv,för att sen åka tillbaka.

Nästan så jag känner att jag måste lura mig själv för att komma dit.

Natten till den 5 mars, kommer nog bli den mest sömnlösa natten.

Den där söndagen som är innan skolan börjar efter lov. Sån sömnlös natt fast kanske gånger 4759374... 

Känner hela kroppen skakar, för det är sån lättnad. 

Även om hela proccesen kommer ta ett år eller mer.

Är jag äntligen på rätt väg.

Alla nätter jag inte kunnat sova för jag förstår inte varför jag har sån tung sten över bröstet.

Alla gånger jag har försökt att domna bort den negativa känslan genom substanser eller försök till att känna att jag lever.

Alla stunder jag har försökt hittat mig själv bland stjärnorna. 

Alla stunder jag inte kännt för att andas bara sen se hur blicken blir suddig och sen svartnar, för att sen ta djupt andetag för att känna all luft som fyller mina lungor. 

Alla stunder jag stått nära kanten på perrongen, blundat precis när tåget åker förbi, för att sen se min spegel bild i glaset när tåget har stannat.

Alla stunder jag gått i mörkret och inte haft respekt för vad som kan hända om det är fel plats vid fel tid.

Även om dom stunderna kommer åter när hjärtat sjunker. 

Så är varje dag utan dom, ett bevis till mig själv, att lycka och glädje finns tillgängligt för mig med.

Att sluta fokusera på det negativa, fokusera på det posetiva, även om dom stunderna är väldigt få under en dag.

Är det fortfarande stunder, där jag bär leende på läpparna och lycka i mitt bröst.

Månad två.

Nya tag, nya steg.

Bättre syn på mig själv, lättare hjärteslag, posetivare tankar och en längtan till det bättre.

Jag får vara sann till mina människor runt mig och jag får tala i tankar och känslor.

Får har jag väl alltid fått, men jag får för mig själv.

Då jag inte tillåter mig själv att må dåligt bland människor som får mig att må bra.

Människor som får mig på andra tankar att inget negativt finns i min närvaro.

Jag vill ha sommar, med första operationen klar och läkt. 2 år på Testo så man har fått det mer maskulina dragen.

Jag vill gå ut genom dörren och vara där. För det är där jag är till sinne.

Men just nu.

Månad två. En månad kvar till första mötet.

Tiden kommer gå fort snart är jag där.

Tills dess.

Är jag tacksam för livet jag lever och med det människor jag lever det med!

En dag i taget!

Ett speciellt tack till dig, som mitt hjärta växer sig starkare för, för varje dag.

Utan dig vid min sida, hade nog leendet tagit längre tid att bli mitt.

Du är solen i mitt liv! Ljuset som aldrig försvinner från min sida!

Tack för att du är du, och ger mig all glädje och kärlek varje dag!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

39 dagar.   Jag är just nu i denna stund 39 dagar och 6 h på Testo.     Wow.   Helt klart! Vilken otrolig resa det är, varje dag känner jag verkligen en skillnad.    Den är inte jätte fysisk, men det börjar synas. Kan inte riktigt p...

Testo.   Jag kan inte riktigt förstå det, för två år sen, satt jag på en bergsklippa i närheten där jag bodde.   Tårarna kunde inte sluta och jag kände mig så ensam, jag försökte verkligen leta i alla hörna av mig själv  på vad som helst, v...

Frihet.   Jag hittar inget bättre ord.   Frihet.   Är precis det jag nu känner.   Varje gång, alla tillfällen jag har blivit påmind om att jag är född i fel kropp.   Små stunder, då det har varit en suck innan jag går upp. innan j...

Plattare än platt.   10:10 Sista tiden jag minns innan jag vaknar på uppvaket i karolinska.   13:48 Ringer jag min kärlek för att bekräfta att operationen gått bra.   kl 13 dagen efter lämnar jag Karolinska bakom mig.   Jag har nu kli...

Mastektomi.   Fredag 10 april,    Ska bara svänga förbi posten innan jag går på middag.   Brev från karoliska, skönt äntligen ska jag få spara äggen.   öppnar och det är från solna, plastik kirurgen ...   VÄNTA!!   Operation d...