Upprepning.

Tiden går varje dag en dag närmare.. Närmare till vad?

Jag har fastnat i något sorts kvicksand.

Mer jag låtsats som ingenting, mer sjunker jag.

Försöker jag sortera upp vad tankarna beror på står det bara still.

Hur kommer jag upp härifrån.

Jag fastna när min pappa sa Sofie i bilen förra veckan, då jag kände att sinnet spåra ur.

Min kära far som hälsar på mig som sin son. Sa Sofie.

Då vart det systemet ur funktion. 

Det känns som jag har stirrat in i väggen sen dess.

Hackat upp mig på att jag inte har ett ordentligt namn.

Jag har inget ''han/honom'' namn inget ordentligt grabbnamn.

Känner att sinnet går på högvarv, vetandet av att jag har ingen aning om vad jag håller på med.

Vem f*n är jag som försöker leva ett liv jag inte kommer leva förens om ett år.. eller två.

Vem går jag omkring och försöker vara?! Vem är jag?!

Jag har en hel människa att bygga upp, jag har grunden redan.

Grunden till vem jag är har varit i levande form de senaste 20 åren.

Som för var dag byggs vidare på. Personlighets puzzelbiten som slipas och händelser som skapar en.

Jag var på stödgrupps möte igår, där jag försökte få ordning på vad som än får mig att vara i denna kvicksand.

Namn, tidsperpektiv, milstolpar, tackling av negativitet från andra och sig själv.

Namn : Jag har fastnat för Zackory, jag gillar det verkligen, men känner att det inte kommer hålla 100% ut.

Tidsperspektiv : Utredningen av läkare(utredare)/psykolog/kurator = 1 år, IRL + Hormoner = 1 år

Efter detta läkarbesök igen och möte av begäran att få göra operationerna. 

Milstolpar : träffa Läkare(utredare) 1 gång i månaden i 4 månader .. klar där över till nästa människa

                 träffa Psykolog 1 gång i månaden i fyra månader... klar över till nästa

                 träffa Kurator 1 gång i månaden i fyra månader...

(Kan bli mindre enligt min psykolog jag gått till, men dettta är bara önske tänkande)

Dessa tre ska skomma överens om att jag har diagnosen, Transsexuell...

__

Dom tre är där jag behöver mest information, en djupdykning om hur i helvete detta går till.

Ingen kan egentligen säga för att själva utredningen kan vara olika från person till person.

Jag vill ha mitt första möte så man kan få bättre perspektiv i det hela.

Känner att jag går baklänges och hoppas på det bästa.

Närmare 5 mars jag kommer, mindre kontroll har jag över mig själv.

Över hur jag mår, i största allmänhet.

Jag vet hur jag mår exakt just nu.

Men i helhet över en dag, eller två.. känns det som jag pratar om det obefintliga.

Jag känner att viljan är större än vad som är möjligt.

Vardagen jag befinner mig i nu är bara tillfällig.

Vet att det kommer ändras och jag hoppas till det bättre.

Men

Dessa j*vla men..

Jag vill vara klar, jag vill vara med mig kärlek i oändliga sommar dagar, njuta av livet.

Jag vill befinna mig där med henne, hålla om henne, ha henne där vid mig, vakna..somna...

Veta av att det hon vaknar till är jag, jag som jag ser och uppfattar mig.

Inte längre detta mellanting.

Mitt hen som jag verkligen börjar bli irreterad på.

Måste upprepa att tiden går, snart är jag där.

Sista mötet, innan godkänd diagnos.

Sista beslutet innan operationen av mastektomin urförs.

Höll på skriva sista dosen av hormoner, men den kommer väl när jag har några dagar kvar att leva..

Lite läskigt, att så länge kroppen funkar och den vill producera östrogen måste jag ta testosteron...

Om det äns nu funkar så... Men det är så jag har uppfattat det.

Upprepningen jag har för mig själv, för att skuggan inte lyssnar och får ångest och försöker dra ner mig i det hela.

Att tidsperpektivet försvinner och 22 dagar kvar till 5 mars inte har någon betydelse..

Utan jag känner att marken försvinner från fötterna och det är så nära att förlora balancen

och tappa greppet om mig själv..

Jag tackar min självdeciplin som gör att valen jag gjort tidigare blir en dag längre ifrån..

Tycker det är lite oklart vad jag ska göra med min seger inom det.

Fast ändå är självdeciplinen inte på topp, då jag tillåter alkohol i min vardag. 

Men där har jag sagt att f*n ta dig om du hamnar där igen och inte kan ta dig därifrån.

Därimot känner jag en skillnad, något som aldrig har varit förut.

När jag känner att balancer tryter och är på sin kant.

Känner jag kärleken ifrån mina människor runt om som håller i mig som ser till att jag inte faller.

Ser samt bilder av trygghet framför mig som får mitt punken tillbaka, som ser till att balancen återställs.

Jag bokstavligen ser bilder av henne och det hon ger mig och allt till sinnet lungar ner sig.

Det som en nära vän gjorde 2011, när hon frågade hur mår du, en extra gång för att hon såg att det var något.

Som fick mig att öppna upp om allt som var till hjärta.

Gör denna människa också, fast hon ger trygghet av att i min framtid som han, kommer jag bli älskad för den jag är.

Precis som blicken hon ger mig, leendet hon har och känslan av frid. Det är så underbart!

Jag har så fantastika människor runt om mig, jag är så lyckligt lottad !

Om ändå mitt sinne kunde förstå det när hjärtat sviker mig, att upprepningen av och från alla fina människor kunde

ge mig så pass mycket balans att jag aldrig skulle behöva oroa mig över mig själv.

Vår värsta fiende är alltid oss själva.

Upprepning

Posetiv upprepning.

Tiden forsätter gå, även om ditt sinne luras av känslan av negativ evighet.

Jag är älskad, jag lever och jag har en framtid av ännu mer kärlek.

Upprepning.

Jag lever. Forsätt så!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

39 dagar.   Jag är just nu i denna stund 39 dagar och 6 h på Testo.     Wow.   Helt klart! Vilken otrolig resa det är, varje dag känner jag verkligen en skillnad.    Den är inte jätte fysisk, men det börjar synas. Kan inte riktigt p...

Testo.   Jag kan inte riktigt förstå det, för två år sen, satt jag på en bergsklippa i närheten där jag bodde.   Tårarna kunde inte sluta och jag kände mig så ensam, jag försökte verkligen leta i alla hörna av mig själv  på vad som helst, v...

Frihet.   Jag hittar inget bättre ord.   Frihet.   Är precis det jag nu känner.   Varje gång, alla tillfällen jag har blivit påmind om att jag är född i fel kropp.   Små stunder, då det har varit en suck innan jag går upp. innan j...

Plattare än platt.   10:10 Sista tiden jag minns innan jag vaknar på uppvaket i karolinska.   13:48 Ringer jag min kärlek för att bekräfta att operationen gått bra.   kl 13 dagen efter lämnar jag Karolinska bakom mig.   Jag har nu kli...

Mastektomi.   Fredag 10 april,    Ska bara svänga förbi posten innan jag går på middag.   Brev från karoliska, skönt äntligen ska jag få spara äggen.   öppnar och det är från solna, plastik kirurgen ...   VÄNTA!!   Operation d...