Då var första mötet förbi, helt otroligt.

 

Att göra något i helt egen förmån.

 

Att sitta och vänta på sin tur för att gå in och prata om sitt eget liv och önskan till förändring.

 

Jag har gjort det.

 

Jag sitter nu på en balkong i solen, med vinden och fågelkvitter runt om mig. Motorvägen hörs en bit bort och husets grannar som rör sig i området.

 

Jag beundrar sällan min egen styrka.

O jag hör orden från igår om att våga detta att stå på sig för sin egen väg. Är och kommer alltid vara en otrolig styrka i sig.

 

Att höra ivern från min familj och en aning rädsla så är jag äntligen på väg framåt.

 

Att få frågan av läkaren efter att hon gått igenom med mig om hur detta på ett ungefär kommer gå till. Frågar hon sin första fråga...

 

Vilket pronomen vill du att vi använder?

 

- Han.

 

.....

 

Där, just då, fick jag rättelse i ryggraden och leende över mungiporna.

 

Jag, var äntligen på väg.

 

6 månader har jag väntat, ett år har jag vågat fråga mig själv vad detta egentligen innebär. Vad kommer utifrån denna känsla och vilka val vill jag göra för att jag ska kunna må bra .

 

Utan att anpassa mig till någon, vara egoistisk och tänka på hur jag vill ha det och fortsätta detta liv som.

 

Jag vill vara den jag känner att jag är.

 

Jag vill vara mitt honom. Alla dagar, Alla stunder och jag vill leva som mitt han för alla mina dagar framöver.

 

Jag vet att rädslan av allt som kan gå snett består och jag känner att jag kan inget annat än motbevisa den rädslan och ta en chansning.

 

Fram till dagen av påbörjade hormoner samt operationer kan jag när som säga stop halt broms. 

 

Och försätta där jag slutade när jag väl känner mig redo för det.

 

 

För varje dag som går för detta år, blir jag starkare i mitt jag som honom. Genom att göra beslut i min vardag som "gör" mig till grabb.

 

Gå in på herrarnas, är en liten ändring men det känns så otroligt konstigt rätt.

 

Att låta kill-normer peka åt mitt håll och ställa mig så att jag ses som en kille i samhället. Stärker mitt jag så otroligt mycket. Det är nästan skrämmande ibland hur otroligt bra det manliga normerna känns som jag och känns så rätt att göra.

 

Att kommer jag få möjlighet till att ändra till den sidan om samhället .. Jag kommer befinna mig i himmelriket för resten av mitt liv!

 

Alla åren jag har förnekat detta och försöka skapa ett hat till det, var av rädsla för det okända och min egen förmåga att tappa talförmågan gjorde att jag inte kunde acceptera allt förens jag verkligen började fråga mig själv. 

 

Om du är så lycklig som du påstår, hur kommer det sig då att du till själen fortfarande inte kan stå rakt eller se dina medmänniskor i ögonen? 

 

Vad är det som gör att när känslorna inte längre kan kontrolleras, tar du till dig flaskan i stället för att prata om det eller göra en positiv handling utav det?

 

Något jag bär får mig att må dåligt, och den känslan försvinner och bleknas bort när jag får bli kallad han. När jag ses som vilken grabb som helst ur samhället. Där och då , det är en sånn lättnad! 

 

Finns inget som kan förklara hur och varför det kommer sig. Det bara är där och finns där. 

 

Och jag vet att med tiden som kommer, så kommer min känsla gentemot mig själv bli lättare och mer förstådd. 

 

Sen när dagarna kommer efter allt börjar bli klart och läkt och nya hormonerna börjar ta sin form , kommer jag skratta mig lycklig och sätta nya mål i livet för då kan jag börja fokusera på mitt liv utåt.

 

Se mig omkring, vandra mot nya mål.

 

Det jag känner mig obekväm i nu, kan jag med stolthet vandra mot i min framtid.

 

Vad jag längtar!

 

Och vad jag kommer se till att varje dag fram till dom dagarna, bygga vidare på mig själv, så att sen när jag känner mig klar är det bara att räta på ryggen och ta än världen.

 

En dag i taget, tiden rör på sig snabbare än vad man tror.