Varje dag.

Jag skriver antekningar i mobilen för att sen lägga upp som blogg inlägg, men efter läst igenom dom kan jag inte säga att dom orden stämmer längre.

Jag skrev under påsken, om alla känslor man kan stöta på under en dag, allt ifrån missförstånd till glädjetjut.

Och jag nämnde i den texten att under dessa 5 månader som gått sen jag berätta för mina föräldrar, som sista etapp för att alla ska veta min situation... 

Glöm det..

Jag kommer aldrig komma upp i att alla vet om att jag vill bli tilltalad i pronomet han,honom.

Jag har vänner och släktingar jag inte har daglig kontakt med, där tiden står still mellan oss.

Frågan jag ställer mig varje gång jag ska stöta på vänner som jag träffar så pass sällan.

Ska jag ta och se till att tala om detta för er. Ska jag stå fast i att detta händer, det är går jag igenom just nu.

Det skulle underlätta så in i tusen om du kan tänka innan du talar med mig. Titta på mig, säg han inom dig.

Sen tala det.

För mig är det inte svårt, ta 5 min, titta på mig tänk, han, sen försök och säga det.

Sen när det är konversationer och situationer där hon faller på atomatik, ge mig en snabb blick på att ditt sinne

hann före tanken. Ge mig bara bekräftelse på att du tänkte det, men ändrade inte på ordet.

Varje dag, varje j*vla dag.

Hon , Sofie... 

Jag vill nästan tvinga fram ett nytt namn, jag vill fast ställa det nya namnet så att det blir enklare att ställa om till han.

JAg vet att det är svårt, det tar emot, det är en omställning.

Tro mig, vad ni än känner som tar emot. 

Tänk då hur mina hjärnspöken aldrig kan försvinna.

Det finns så många meningar i huvudet som bara svävar om kring, som gör att nästa steg känns så tungt och så fel.

Jag är på väg till ett Jag. Mitt riktiga jag, mitt honom. Som du som känt mig, ändå har haft minst en tanke om.

För nya människors första tanke, undrar vem den GRABBEN är ?...

Jag vart frågad om mitt namn igår, det kändes som tiden stog still och det tog så emot att presentera sig som Sofie.

Ändå gjorde jag det, för jag var i en miljö där jag har tillbringat 14 år av mitt liv..

Näst intill 75% av de åren jag levt, har jag tillbrigat på H-D klubben i Huddinge. 

Det är så många minnen, det gör att det tar emot pga rädsla att tala om vad jag går igenon.

Att  Soffan, sofie, sofia, fia, gumman.. Alla år ni har sätt mig växa upp.

Ska jag sträcka på ryggraden och säga att jag är egentligen grabb..

Men det är ändå skönt att jag blir gissad som Pappas son, när jag stog i baren med honom.

Jag blir tilltalad som grabben när gubbarna beställer.

Det bästa, dom som hörde det, men inte rättade dom som till tala mig som han.

Lättnad!

Sen kom frågan om mitt namn, och det vart kortslutning..

Helt otroligt, att även om jag är mitt i allt, allt jag är .. Har jag fortfarande kortslutninar och kan tilltala mig själv

som hon, som sofie.. även om jag för var dag är på väg mot mitt honom, mitt nya namn.

Är till o med jag kvar i gamla mönster.

Jag var på utrednings möte i onsdags, då gick vi igenom lite besvarade frågor, ställde några nya kryssa i och avslutade. Där var jag berädd på att boka tid för nästa eller näst nästa vecka .. 

Nopp...

'' Jag är nog nöjd så här, så jag ska prata med utrednings teamet och så kommer du få gå vidare...''

Hörde jag rätt???? 

'' Jag gissar på att det blir kuratorn eftersom psykologen ska gå igenom dom papprerna vi precis har pratat om...''

Jag vart lite paff.. Jag var berädd på att jag skulle vara hon Monica i säkert en månad till.

Det känns så skönt att komma någon stans. Att få en ny kallelse till nästa läkare..

Jag har varkligen känt att nu står jag och stampar, kommer ingenstans, varanan människa tilltalar mig som han, den andra som hon.

Så det känns som jag blir mobbad, jag står i en cirkel och folk bara puttar runt mig.

Hjälper mig upp för att sen bli bort puttad igen. Dom hårdaste knuffarna är känslan av att jag inte kommer komma här ifrån. Jag kommer alltid att vara kvar som tjej, jag kommer aldrig få kunna gå som rak ryggad man.

Känna att jag kan vara 100% stolt för den jag är. 

Jag känner samt att vissa knuffar försöker hålla mig nära intill sig. Det är ingen knuff, det är en minut att andas.

Att få känna att snart är det över. Detta mellanting jag nu lever. Det är snart över. Snart kommer jag få kunna andas

som vilken människa som helst.

Jag vill komma ifrån denna onda ring av tankar som gör att det känns som jag går baklänges åt fel håll.

Jag hamnar på olaus petri skolans skolgård och får min ny köpta djurgård kepa kastan i leran, för att jag inte får 

leka häst med kompisarna, för att jag vill vara en svart ståtlig hingst. 

Känns som jag står där och försöker passa in, men känner att det kommer aldrig gå.

Hur mycket jag än vill vara nöjd med mig själv precis där jag är.

Det går inte.

Jag lyfter upp kepsen och borstar bort det värsta och sen går till grabbarna och leker pokémon och digemon.

Jag vill göra det valet igen.

Jag vill vända denna situation ryggen till, borsta av mig på knän och händer. Ställa mig upp och kunna vara jag.

Varje dag, spelas detta upp. Jag har fastnat. 

När jag väl är i umgänge där jag blir tilltalad som han och Zo, känns det som jag har ledigt från skolgården.

Jag kan springa barfota i hög gräset, jag kan känna allt, jag får känna allt. Jag får leva.

Men jag vet, att inom kort är jag där igen...

Jag vill sluta, jag vill sluta komma tillbaka. 

Hur långt jag än flyttar är det samma visa, hur länge jag än skolkar, måste jag komma tillbaka.

Jag vill ta examen ifrån mitt liv som hon, minnas den väl, alla bra stunder vill jag ha på kort och ha i en bok

höst upp på bokhyllan. 

Jag vill ta examen, så jag kan få vända alla år bakom mig och gå vidare.

Hitta ett bra jobb, en vättig kvinna och fast boende. Bli stammis på pizzerian, kassörskan vet att kl 08 står jag på låset för vi glömde köpa lillgrabbens favorit yougurt. 

Jag vill bli väckt av min fru och blir bort puttad för jag har stubb på hakan. '' raka dig, kom tillbaka sen..''

Jag vill leva. Varje dag.

Inte ibland, inte lång helger och lov. 

Utan varje dag.

En dag, är det sista proven, dom sista omställningarna. Sen kan jag ta hatten på huvudet och bocka för alla som har hjälpt mig att komma hit. Och bara le mot dom som aldrig trodde på mig.

En dag inom snar framtid är jag där. På min egen examen från mitt liv som hon.

Jag får äntligen leva som mitt honom.

Ny eximinerad grabb. 

Haha!