Skrivet på bussen hem.

’’Jag älskar er, min familj, förlåt för att jag inte har modet att säga vad jag går igenom. Jag vill inte att eran kärlek till mig ska ändras, att ni inte kramar mig lika hårt att ni inte håller mig nära erat bröst. Att jag inte ska få hålla min förstfödda brorsdotter, att jag inte ska bli sedd och given den lilla gemenskap vi har kvar. 

Jag har inte modet i mitt bröst att säga er denna sanning, men jag kommer hålla mina vänner hårt om händerna blunda och säga det högt. 

Jag har blivit accepterad och älskad av mina vänner och kollegor, vissa med stor närhet o andra med ett stöd i form av de dom själv klarar av.

Jag kan inte fatta att detta händer.

Jag kan inte förstå hur det blev så här. Men det är så.

Allt jag önskar är eran närhet o kärlek. Jag har väntat så länge att få säga detta högt till er och jag vet inte om min röst kommer kunna bära dessa ord när ni väl står i min närhet. Eran förståelse och vilja att vara i mitt liv kommer ge mig den styrka som fattas till att verkligen förstå vad jag behöver gå igenom för att vara i fas med mina egna hjärteslag.

Förlåt för att detta är min sanning, men jag blir stoltare för var dag, jag kommer till slut inte behöva säga förlåt för det jag bär. O med eran medvetenhet kan mitt sista förlåt bli stolthet.’’