Sakta, snart.

Jag pratar med er, ibland dagligen men det är i alla fall flera gånger i veckan. Alla ni, mina vänner och i min familj. Ni finns där bara några få samtals toner bort. 

Det värsta är att jag inte vågar höra av mig, för jag vill inte störa. Jag måste bli påmind att ni finns där att ni bryr er om mig. Jag försöker dagligen samla mod till att berätta för min mamma min pappa och min bror om vad som händer, vad jag går igenom. Men det är svårt, jag vet inte hur jag ska börja, hur jag ska säga det. Ni tre är en sådan stor del av mig, ni är mitt kött o blod, min uppväxt, mitt bevis på att jag i grund o botten finns.

Jag hoppas att jag kan ge detta i eran hand, dessa kapitel, att jag då har skrivit så pass långt. Att när ni har läst klart finns det inga frågor bara ett accepterande och ett leende.

När skilsmässan kom och tog med sig allt som var vi. Skilsmässan var våran livs tornado som hade svept förbi våra liv och lämnat oss alla på olika sinnes tillstånd. Vi tog det olika hårt och när vi från början inte pratar så mycket vart det svårt att prata om hur vi ska hitta tillbaka till varandra. Jag tog tillfället i akt när jag vaknade upp ur mardrömmen att testa mina egna ben. Se vart jag är, se vart jag står. Känna efter hur jag mår, bli medveten om vad som på värkar mig. 

Bli starkare i mitt JAG.

Idag, starkare än konstigt nog någonsin, känner jag en kostig känsla av att jag är själv. Ni vet inte, ni har ingen aning, jag försöker öppna mitt hjärta och sinne till er, men det är något som stoppar mig. Vad det än är, har jag inte modet att övervinna det, inte nu. 

Jag är snart där, jag kan känna orden bli meningar, meningar blir till rader. Och det är dessa rader ni nu läser. Mina tankar, mina känslor.

Varje kapitel blir som ett kapitel för mig. En tanke blir nerskriven och jag kanske kan lättare få er att förstå. Men detta är en chansning. Vad som kommer ur denna text vet jag endast när sisa ordet är skrivet. 

Jag vill att det ska vara enkelt, att denna känsla jag är burit med mig hela livet, har ni på vägen redan sätt. Att detta inte kommer som en överraskning, att jag blir älskad för den jag till slut kommer bli samtidigt som jag är älskad för den jag är idag.

Jag fruktar den dagen, samtidigt som jag längtar, då ni äntligen får höra vad jag går igenom. Att ni kan läsa er igenom dessa rader och kanske lättare förstå. Jag hoppas verkligen att dessa ord o meningar kommer hjälpa er, på samma sätt som det har gett mig modet att säga det högt. Jag vill att ni läser om allt ihop så fort ni inte förstår. Att ni inte endast bara vänder dessa papper upp och ner och tittar på mig. Utan försöker helhjärtat förstå, vad detta betyder för mig. För er, för oss och som familj.