Att få börja leva.

2014, låt detta år få bli året tyngden lyfts från mitt bröst. 

Att jag kommer få sinnes ro. Att jag inte faller till golvet av att jag inte klarar av att leva en lögn. Kan jag inte bara få ställe mig upp i ett rum fyllt med alla jag känner, jag möter och lever med. Säga det högt, säga det engång, alla blir medvetna om det. Alla får reagera på samma gång. Sen kan jag släppa micken och bara gå. 

Jag vet att du läser detta med omedvetenhet av vad som har pågått hos mig i 20 år. Jag har knappt veta om det. Men snälla läs till sista punken. Varenda sida har en mening. Ett kapitel av mig. Jag försöker öppna mig, till dig. Omedveten om vem du är, varför du läser detta. Vad som gjorde dig intresserad av just dessa rader. Men detta är jag.

Jag kommer få börja leva, få testa att leva i en sanning som jag känner är mig närmast. Att det har varit allt. Den enkla sanningen som barn, försvårades som tonåring och förnekades i så lång tid. Med en sommar kväll, med substans i kroppen för att släppa tankarna och känna min verklighet för en kväll.  2013 sanningens år, jag vågar ta mig an och acceptera något som har varit uppenbart men ändå i lögn. 

Jag kan knappt räkna dom gånger jag fått frågan ’’- vill du bli kille’’. Jag har skrattat bort det och sagt nej, jag är bekväm i vem jag är idag. Snabbt därefter får jag känslan i magen av att jag har svarat fel men viftar bort den lika snabbt. En kväll lyssna jag på denna känsla och frågesatte den. Sa det högt för mig själv i min ensamhet, ’’- Jag är kille’’ . Känslan som övertog min kropp var skrämmande, men ändå känslan av att saningen kommer aldrig nås närmare. I 7 månader har jag gått från att endast säga det till mig själv till att säga det högt till alla i min omgivning. Alla förutom två…

Mats Berggren och Ann-Kristine Berggren, ovetande om vad eran dotter går igenom. Eran dotter som i Januari/Februari månad kommer börja en könsbyteutredning. 

Mina vänner vet, mina kollegor vet, bror vet om det… Ni är dom ända som är omedvetna och jag klarar inte av att ha er så. Men att få dessa ord i tal framför er, är det jobbigaste jag har bemött. 

Idag, 24/11 2013, har jag velat ta upp mobilen och ringa mamma och säga’’- hej, va tyst nu jag har något att berätta för dig, efter att jag har sagt allt kommer jag lägga på och du får endast ringa upp om du vill höra det igen’’. Men jag faller i gråt varje gång jag slår fram ditt nummer. Jag faller till golvet av besvikelse för att jag inte längre är din älskade dotter, jag är ett det, ett inget. Jag kommer bli i framtiden dina ord du säger om mig. 

Just nu är detta jag, en tanke omställare i sig.