5 dagar kvar.

Fem dagar kvar innan december månad, snart rinner min tid ut för målet jag satte för mig själv i början av augusti. Jag lovade mig själv att nyåret till 2014 läggs brevet ut för alla nyfikna.  För att läsa och för att kunna se, blotta mig för er alla att skåda. 

Det kommer bli en chans att lyfta mitt huvud möta era blickar o se er i ögonen. Alla ni som läser och ser mig. Ser mig för den jag kommer bli, att ändra på det uppenbara. Kliva in i mitt liv och se den framtid jag vill bära av egen möjlighet. Bara få er att förstå att det ni ser idag kommer ni inte se imorgon. 

Min tjänst på Vittra börjar nu ta slut på kontrakt skrivna dagar. Jag har fått bett om att berätta om min resa för resterande kollegor och föräldrar. O jag finner mig delad, då jag vill att det bara ska vara ett simpelt info blad om att så här ligger det till. Medans jag på andra sidan känner att denna resa är så pass personlig att jag skulle vilja berätta den för varje person enskilt eller samla alla och bara säga det högt. 

Jag måste sluta att flytta dessa ord framåt i tiden, snart rinner den ut och jag kommer ångra att jag inte tog min tid på mig. Att jag inte sa ordentligt i förväg så att det hinner kylas ner tills jag slutar. Att jag får en klapp på axeln och ett lycka till när jag väl arbetar min sista dag.  Inte nog med att jag måste ta mig an det, mina två föräldrar. Jag börjar nu bli fylld med ångest att ni är omedvetna om detta. Att jag inte kan vara människa nog o bara säga det. Allt jag står för frågesätts för att jag inte klarar av att stå på mig om att berätta för er. 

JAG BÄR PÅ MIN LIVSSTÖRSTA HEMLIGHET.

Men det är ingen hemlighet, alla vet om den. Jag kan bara inte klara av att säga den högt inför er. Jag vill be om förlåtelse för något jag inte ska säga förlåt för. Jag vill ursäkta mig för något jag inte borde sänka mitt huvud för. Jag vill gömma mig för något jag borde ställa mig som starkast inför. Jag vill tillåta ångesten ta över mig och tillåta mig själv försvinna i mitt inre hat. Jag vill bara samla mod och vägra tillåta mig själv försvinna. Att våga stå emot allt negativt som kommer vara, både från mig själv och andra.

Andetaget som berättar för dig hur jag mår, hur jag vill leva mitt liv. Är dom svåraste jag tar under dagen. Jag vill inte göra mig sårbar, men jag behöver ha dig vetandes om hur jag mår. Jag behöver ha ditt stöd när jag inte finns där för mig själv. När jag tvekar om att fortsätta andas vill jag att du håller om mig och säger att tårar och sorg är bara tillfällig, lyckan inom dig är för evigt din om du tillåter den att var det. Dessa ord är mer nödvändigt för mig att höra än vad jag ibland själv inser. Jag berättar inte vem jag är för berättandet skull, jag berättar för att veta vad du egentligen tycker om mig. Om du fick veta hela sanningen skulle du fortfarande finnas här bredvid mig. 

Kommer mina föräldrar och min familj o mina vänner stå kvar från första dagen jag kliver in på Huddinge eller kommer ni sakta försvinna ur mitt liv.