Tolvslaget.

Jag var hos ett par vänner i Rönninge. Vi har det hur trevligt som helst. Jag tittar på klockan hur mycket som helst.

Känner att jag har en psykologisk nedräkning. Jag nämner samt denna för mina vänner.

'' det kommer bli så konstigt, för vi är ju vana att tilltala dig som hon, men vi ser dig som kille.''

Allt handlar fortfarande om vane sak. 

Synen av att vara maskulin är alla i min närhet vana vid. Den ändringen var redan 2009. 

Men att gå från att tilltala mig till han, är ett mönster i sig som ska brytas.

Jag tycker det är så fantastiskt vilka underabara vänner och familj jag har.

Vänner som tilltalar mig som hon, som snabbt där efter - NEJ, ZO , HAN.. HAN Zo .. och sen pratar vidare.

Vänner som vi sitter o diskuterar saker och jag tilltalar mig själv som pojkvän, och min vän jag sitter o diskuterar med stoppar samtalet och - Juste, Det är HAN nu , GRattis ! .. Hahah.

Pappa som ringer och säger gott nytt år och innan samtalet avslutas säger lycka till med FtM(en).

Jag får ett sånt härligt leende och känlsa i kroppen. Jag kan inte förstå hur jag vart så lyckligt lottad av att ha sådana fantastiska människor i min omgivning. Jag glädjs så otroligt mycket till att ha er i mitt liv. Jag tackar alla världens gudar till att jag får vandra livets väg med er. 

Jag stog på balkongen själv, tittandes mot himelens alla stjärnor och fyrverkerier. Ser samt svävande lycktor stiga över himmelen. Tänker för mig själv att från och med idag, sen (då) 1 timme. Tilltalar jag mig själv nu som han. Alla i min omgivning kommer säga han. Jag är nu officielt honom. 

Jag kommer nu sätta mig vid brevlådan och vänta på min remiss till huddinge. 

Sen sitta i ett väntrum. Känna min puls stiga, mina tankar kommer gå bananas. Kommer vara hur j*vla nervös som helst. Vilja vända på klacken och gå därifrån i from av tron att jag inte är redo. Kommer tänka tusen gånger om att hur i helvete hamna jag här. Hur tog jag mig hit. Varför är jag här. När får jag gå. 

Tills hjärnan registrerar - Zo, välkommen.

Där, kommer mitt hjärta stanna.

Där, när mitt namn utalas av min utredare. Kommer min kropp att frysa.

Där, när jag tittar upp på personen. Kommer jag tappa andan.

Där, det klock slaget. Kommer jag ställa mig upp. 

Där, Just då. Kommer jag gå mina första steg till mitt liv.

Mitt liv som honom.

Mina känslor jag har nu. Är längtan, stolthet, glädje och rädsla.

Längtan efter friheten av att vara jag, jag som bekväm självsäker människa.

Stoltheten av att få bära en sådan resa, att få visa alla människor att rädsla är okej. Att övervinna den är en stolthet.

Glädje över att jag har äntligen funnit vad som har gjort mig så osäker i mig själv. Kunna få hjälp till att bli jag, Jag som den glada personen ni alla har mött. Jag kan äntligen få glädjas med er. Till mitt hundraprocentiga jag.

Framför allt känner jag rädsla. Över allt vad min omgivning är. Alla obesvarade frågor. Rädsla för det omedvetna, det som än ej har beskådats. Rädsla att förlora allt jag håller kärt, det som gör att jag vågar gå dessa steg.

Framför allt rädslan om att mitt mod tar slut. Rädslan av att jag inte vågar stå på mig själv. Att jag gör mig själv besviken och vänder mig själv ryggen till. Där kanske man tänker hur är det möjligt?

Jag har fallit till marken, med känslan att jag inte kan andas. Känslan av att jag är otillräcklig.

Detta är bara mina ord, ingen som har sagt detta till mig. Men mina ben har inte alltid kunnat hålla mig uppe.

När sånna stunder kommer, känns det som jag vänder mig själv ryggen till. Det jag så hårt arbetat för, att känna att jag är en bra människa. Jag får inte tilltala mig själv i negativa ord. Jag är rädd att dom orden ska börja rikta sig till denna resa.

Resan jag nu går, resan från Hon till Honom. 

Jag fick höra att min medmänniska inte förstår varför jag går denna väg då jag inte har hatat mitt biologiska jag. 

Det är för att jag vägrar lyssna på det hatet till mig själv. Jag fokuserar hellre på att jag har kunskap att tala i visdom, jag kan teckna, kan några få dans steg och att jag kan göra min medmänniska glad av min närvaro. 

Varför ska jag då tala i negativa ord om mig själv, det mår jag bara dåligt av. Det vill jag inte göra, tar så otroligt mycket mer energi. Än att glädjas för det lilla man har runt om kring sig.

Tolvslaget till den 1 Januari 2014, tittade jag på himmelen och sa tack. Tack för alla dagar jag lever och alla kommande dagar jag får njuta av livet. Jag uppskattar varje dag, speciellt alla mina kommande dagar som jag kommer få, där jag får leva i frid med mig själv. 

Att se min älskare titta mig i ögonen och känna att min själ är lika lugn som vatten i ett glas. 

För enkelheten av att hon tilltalar mig som han. Tittar på mig och ser mitt jag i honom.

Kan jag få det lugnet till en alldaglig känsla, kommer jag aldrig kunna säga til mig själv att jag är otillräcklig.

Från o med ett tolvslag som äger rum 365,25 dagar, men som på 31 dec är en högtid. 

Gjorde jag ett aktivt val av att omfamna min stolthet till en långvarig känsla. 

Jag kommer göra mitt bästa till att vara stark och stolt för mitt mod till att var jag.

Snart är första dagen på detta år slut. Jag längtar till min nästa dag som honom.