Obalansen i sinnet.

Detta handlar egentligen om går dagen, men jag fann ingen tid att förstå varför för att kunna få det i skrift.

Oblansen börjarde när jag går i min vanliga takt på jobbet, då jag möts av en kollega som säger - Tjenare madam.

Då under en sekund, stannar hela min själ och jag väks av sinnet som skakar om mig själv at att han vet inte, han är o okunskap om detta. Men den sekunden fick mitt sinne ur balans. Just där o då kände jag det inte, men kände att jag tappade humöret och orken. Men jag var under arbetstid så viftade bort det hela för det finns ändå ingen tid att tala om för honom hur det ligger till. Att jag från o med 2014 är under manliga tilltals namn.

Arbets dagen gick vidare, jag slutar, sätter mig ner och ska andas i två minuter innan jag ska åka till centralen.

När väl på bussen känner jag hur humöret är inte på topp, men får ingen ärlig chans att starta om systemet.

Känner att det är något som gnager, men är inte i sinne för att kunna ta reda på vad det är.

Jag finner heller ingen ro i kroppen,
Jag kann inte slappna av och jag känner att jag blir irreterad av små saker.

Jag går till slut ifrån allt och tar fram antekningar på mobilen och börjar skriva där, för jag måste få ut vad mina tankar än snurrar i.

___

Det bara kryper i skinnet på mig, jag försöker att inte hamna i ett mellan ting.

Du bestämmer dig under detta år om du ska vänja dig vid tanken av att jag kommer bli grabb eller så kommer vi ha en väldigt svår relation efter min utredning..

Tårarna är sekunder ifrån att nå min kind när jag tänker på allt det här. Det får mig i sånn obalans, och jag inte än är där som människa av att kunna tackla dessa stunder.

Jag blir hänvisad och tilltalat som tjej. som kvinna. Jag vill bara säga ifrån.

Men hur fan ska jag säga det utan att jag faller ihop av konstig kombination av ångest och förvirring.

För att jag inte kan uttala orden rätt så att du förstår vad jag känner..rättare sagt, så jag förstår vad jag känner.

Detta är så nytt och så färskt att jag knappt vet ibland om jag ska skratta eller gråta ..

Jag behöver ditt stöd, o jag vill vara fem år och vilja ha den utan att be om den.

Det är så konstigt att känna mig så bekväm i sällskap av vissa personer och sen kommer till min inre cirkel av tillit och jag känner mig så tyst, så obekväm på ett sätt . Känner mig helt lost. Det spelar ingen roll vem utav de tre jag pratar med, det känns som jag måste anpassa mina ord och tankar. Jag får inte uttala mig, jag ska sitta där i tystnad och inte bli hörd. Jag ska rätta mig efter en tystnad som ingen har hört.

Att känna en viss sorg att jag inte tillåter mig själv att vara jag, bland min inre cirkel känns så fel. jag vill ändra detta mönster men känner känslan av att talar jag dessa ord kommer jag bli tillsagd att vara tyst. Tala ej de ord, du inte vet att du kommer bära. Jag blir först o främst tystad av mig själv, för jag vill verkligen inte tala de ord jag inte kan bära. Jag vågar inte övertala den negativa känslan om mig själv, framför allt för att jag har burit den så pass länge att jag känner i vissa stunder att den fortfarande har rätt .

Detta är inga ord jag vill ska bli hörda. Men du måste veta, jag behöver så otroligt mycket styrka av att ens kunna gå upp med ett leende om jag inte har något jag kan vara lycklig med. Då jag kan sträva efter något, sätta upp ett mål inom mig.

Jag vet att tystnad och våga känna, är otroligt skönt. Men det är att gå på lina och jag har inget att hålla balansen med förutom mina lugna hjärteslag . Som dock försvinner efter att ljudet runt omkring mig försvinner.

Jag kan gå sönder, läs jag tar sönder mig själv på väldigt kort tid. Att hinner jag inte markera vart jag sist var, blir det en oändlig väg att gå, för att hinna tillbaka till mig själv innan det svarta täcket släcker ljuset min omgivning ger mig.

Det kan börja med något så enkelt som en kommentar jag inte tar illa upp, men som får mig ur balanse på ett sätt jag inte är riktigt medveten om. Om varför jag blir i obalans, vilket gör att oron i kroppen börjar leta efter saker att vara ängslig om och börjar hitta allt gammalt skit innan jag fattar vad som får hela insidan att frysa till. Då just denna stund har jag både den nya som jag inte kan få grepp om samt allt annat som har varit. Det är som om mitt sinne låser upp låsta dörrar och sen är så stressad att jag glömmer låsa dörrarna igen, vilket gör att det som är på insidan rinner ut.

___

Jag raderar resten jag skrev efter det, för de orden är inte öppet för allmänheten. Det är inget jag kan medge att jag går igenom.

___

Jag vet att jag har lång väg att gå innan jag kan känna mig lycklig och vara lycklig med mig själv, samtidigt. Att kunna vara stolt för den människan jag är när jag är stolt för människorna runt omkring mig.

Vare sig den vägen är posetiv eller negativ kommer jag gå igenom den. För att jag måste.

Att gå först inom något som är omvälvande tar mycket på krafterna. Men klarar jag av denna väg och kan sen hjälpa min medmänniska att kunnna gå denna väg lättare. Kommer jag kunna göra detta tusen gånger om. Det är också en av anledningarna om varför jag skriver dessa ord. För att det kan hjälpa någon annan. Hjälpa till att förstå att det är inte fel på dig som människa, du måste bara lära känna dig själv. Lyssna inte på omgivningen utan stå på dig själv. Kan inte omgivningen se hur underbar du är är det deras problem inte ditt!

Jag medger att denna resa är omvälvande, för du och jag kommer frågesättas om varför det är som det är. Men det är bara att le och säga, när jag vet svaret talar jag om det för världen runt om mig. Det finns inget svar på livet, du har möjligheten att spekulera och måla den bilden helt själv. Jag bär inte svaret om varför vi mår som vi gör, jag ger en möjlighet till en teori. För detta är vad jag känner och går igenom.

Obalansen i sinnet som gör att man kan gå från att vara den lyckligaste människan på jorden, till att känna att man kysser asfalten så hårt att man aldrig känner att man kommer kunna stå upp igen. Är den största gåtan inom mig.

Jag har som mål att besvara den, se ifall jag blir klokare. Fram tills dess, ska jag lära mig att njuta av det som är. Tacka mitt liv att jag får leva dessa dagar, även om jag får känlsan av att nu är det slut. Så ska jag banne mig bevisa mig själv att se, se vad du hade missat om du hade valt bort livet den dagen. Bevisa för mig själv att lyckan du letar efter så hårt, har varit precis innan för hjärtat. Även om det finns stunder då jag är helt blind och inte förstår varför jag går igenom det jag tar mig an. Men det svaret finn väl också längre fram.

Tålamod o väntan, så kommer svaret att finnas närmare än vad jag själv anar.

Jaga inte efter balansen, utan finn den inom dig.