Vägen hit.

Du som läser nu.

Har du läst från kapitel 1?

Har du läst igenom alla 27 kapitel. I form av 5 månader av mitt liv.

Från tankar av 10 år av mitt liv. Gissar i alla fall där någonstans.

Klassfotot från åk 3. Ser jag ut som vilken grabb som helst. haha.

Helt otroligt, hur f*n gick jag från halv förvirrad tonåring till en hyfsad självmedveten 20 åring.

Och HUR I J*VLA helvete gick jag från att vara ganska självsäker tjej till Härligt stolt kille.

VA F*N hände här hahahah!

Hur kan själen hamna i sånn ro av att jag byter pronomet och börjar leva som grabb i samhället.

Jag tittar bara rakt in i väggen och kan inte fatta hur allt jag gick igenom och kände, bara lugnade ner sig.

När jag bara så enkelt kunde medge till min psykolog att jag alltid på ett sätt kännt mig obekväm som tjej, och på ett annat sätt kännt mig stolt när jag tilltalats som pojke. Tittade på henne och frågade vad jag har undermedvetet gått runt och känt? Vad beror detta på?

För jag tänkte då, att mina vänner som är transexuella, deras historier var annorlunda än vad min är.

Ingen historia är den andra lik. Men det kändes som det där kunde inte vara jag.... Sen frågade jag mig själv.. Eller?

Där var nog det störta frågan jag ställt mig själv. När jag börja frågesätta vad mina känslor beror på.

För enligt min psykolog, hade jag ''för mycket'' ångest, så hon ville att jag skulle gå via ångestenheten.

Men dagen till andra mötet, kände jag bara att ångesten, visst den är ett problem. men jag har något som är ännu större som stör mig. Som är på väg att bli en tyngd om jag inte börjar förstå mig på den.

Och när jag stog där och tittade på mig själv. sa högt, om du bortser från ångesten, om du bortser från allt som händer just nu. Vad känner du?

När jag sen satt hos min psykolog och hon ställde samma krav där. Och sen frågade, hur vill du bli tilltalat som?

Då jag fick ett leende på läpparna och sen när jag registrera att jag hade börjat le, förstog jag vad det där omedvetna var. Eller det kan jag egentligen inte säga heller, men jag kände att alla gånger jag tidigare hade fått ett leende var varje gång jag hade tilltalats som kille som han.

Jag hade fått ett leende alla gånger. Sen när dom ändra sig och sa tjej, försvann det.

Helt otroligt att jag har gått runt med denna känsla i jag vet inte hur länge men får insikt om den när jag är 20 år.

Jag gissar på att livets väg, var äntligen redo att byta riktning.

Det känns så otroligt skönt att verkligen veta att jag är påväg åt rätt håll.

Jag frågar mig fortfarande hur många gånger som helst, om detta verkligen är rätt.
Får samma svar tillbaka, tänk så här, Om det inte skulle vara rätt väg skulle det då kännas så rätt att gå denna väg?

Det är sant.

Hade det varit fel håll, hade det nog inte kännt så normalt.

Jag får möjlighet att vara grabb lite var som och i olika situationer.

Det är helt otroligt hur j*vla neutralt det känns. Det känns inte konstigt alls.

För det är ju på det här sättet det ska vara.

Att få sätta sig ordentligt och känna hur kroppen bara omfamnar och slappnar av, det är helt sjukt.

Vilken j känlsa denna resa ger och det har bara börjat. Det är det som är lite skrämmande men samtidigt spännande.

Att alla känslor nu, är bara början.

Vänta o se i typ Juli, kommer vara så omtummlad att ett ordentligt andetag kommer kännas som evigheter sen.

Där i mot till sommarn, ska jag testa något.

Det finns Kirurg tejp som är hud färgat, så mitt mål, bli lika brun som den. Sen kunna gå runt barbröstad utomhus.

Kanske bara för att känna på hur varmt det är. Men jag ska f*n göra det.

Testa skadar inte. Sen testa och bada så också. För tejpen tål vatten, bästa idéen hittils, haha.

Kanske inte blir det bästa solbränan om man går runt så förlänge, men hey, solbränan försvinner under vintern ändå haha!

Jag hatar att vara ett mellanting, men va f*n göra det bästa utav det är väl ändå på sin plats.

Kommer inte gå snabbare bara för att man gräver ner sig. Tvärtom, då kommer man få förlängd utredningstid bara för att dom kommer tro att man är depprimerad.

Så, vad sägs om att leva livet, på bästa sätt möjliga?

Låter som en j*vligt bra plan.

Med tanke på att vägen hit har varit förj*vlig är det dags att vända blad och satsa på att få ordning på livet.

Kanske kan man fira 25 år dagen med någon ursäkt till skägg, haha!

Skulle vara så underbart!

Jag är stolt över mig själv och vägen jag har gått för att hamna här, men nästa gång livet klipper av hälsenorna ser vi till att inte försöka springa det första jag gör.

Om du tar dig tid att läsa allt, från början, om du gjort det tidigare eller om du gör det ikväll.

Lämna gärna dina tankar som kommentar eller ställ gärna någon fråga.

Jag börjar bli nyfiken på vad du känner när du läser mina texter.

Jag har gått denna väg för att göra det enklare för min medmänniska att tänka en gång till och kanske frågesätta

vem i jaget är jag. Stoltheten över sig själv när man vet, är otroligt härlig speiellt om vägen är lite tuffare än vanligt.

Vägen till en själv, kan endast du själv gå.

När vägen sedan är avklarad.

Känslan som är då, känslan om självmedvetenheten och stoltheten.

Det finns inget bättre!