Sista mötet.

Sista mötet på Stockholms ungdomsmottagning.

Dit jag har gått sen februari 2013. Det är 11 månader sen.

Första gången jag gick dit, var för att jag blev mer o mer medveten om en obehaglig känsla.

Pratar en till två gånger i månaden med min psykolog, om att få svar om känslan.

Då i Juli får svar på frågan så pass att jag kan känna ny stolthet över vad jag har kommit fram till.

Sista mötet av vägledning till min resa. Sista mötet känns riktigt härligt att säga.

Nu är det bara väntan till första mötet på Huddinge.

Fick också en summering på hur min psykolog tycker det har gått för mig.

Att få höra att man gjort framsteg och att hon inte alls är orolig om att det kan vara fel väg att gå.

Då jag har tänkt igenom detta ordentligt, har bra stöd runt om mig och att jag är öppen med vad som händer.

Att det har varit intressant och lyssna på vad jag har att säga och roligt att lära känna mig.

Jag fågade samt hur tidsplanen ser ut, hur hon tror att min tidsplan kan eller kommer se ut.

Utredningen där jag kommer få träffa på psykriatiker, psykolog och kurator är på ca 1 år.

Med ca 1-2 möten i månaden, där jag ska ''godkännas'' av dom personerna jag träffar för att kunna gå vidare.

Skrattar lite för mig själv nu, då jag bara tänker på när jag spelade Super Mario Bros med storebror när jag var mindre, att man måste klara av banan för att kunna komma vidare. haha!

Min psykolog tror att mitt utrednings år kan bli kortare då jag har redan kommit en bra bit på vägen med mig själv.

Att dom frågerna jag kommer få hos alla läkare har jag hyfsat redan koll på, vilket gör att jag kanske inte behöver gå så många gånger till varje person. Men det beror också mycket på hur jag mår, just där och då. 

Som sagt allt kan hända här i livet.

När mitt år under utredning sen är avklarat och jag har fått min diagnos, börjar hela kalaset av stora val. Vilket kommer först, hur många val ska göras och hur lång tid kommer det att ta och vilka läkare ska jag träffa. 

Då om jag ska ta testosteron, behöver jag gå till en hormonläkare.

Då om jag ska göra en mastektomi, behöver jag gå till en kirurg.

De är mina två första val jag kommer rikta in mig på. Lägga högst på '' want to do'' -list.

Känns ändå absurt, på ett sätt. 

Eftersom i känsla är jag på ett sätt redan klar med allt. Fast det finns tydliga bevis på att jag knappt har börjat.

Men ändå, jag känner mig hel då jag bara kan få leva i min vardag. 

Det är bara under vissa omständigheter där det blir tydligt, de jag känner , att det är en sån lång väg att gå tills det blir verkligehet, till min känsla blir en alldaglig verklighet.

Att planera sin framtid på detta sätt trodde jag aldrig skulle ske,så som jag har förnekat detta så länge. Känns så konstigt. Har gått så länge med en känsla som kontrollerar mig i mitt välmående. Att jag nu ska få frid känns ... otroligt.

Även om det finns många stunder som fått mitt sinne att inte se ljuset, skulle jag inte göra den vandringen ogjord.

Dom gångerna jag har mått dåligt och känt alla de negativa känslorna så har det ändå fått mig att se fram emot min morgon dag där jag kan få njuta av ljuset åter igen. 

Jag är inte helt nöjd med det jag har gjort, men det är också en lärdom i sig. Val och händelser som har varit, man ibland önskar att det kunde bli ogjort. Men sen får man också tänka att, hade dom valen och händelserna inte skett, skulle dagen i dag vara annourlunda. Min dag som den är nu, med de människorna jag har närvarande skulle jag kunna gå samma väg igen. Det jag egentligen bara önskar att jag hade gjort var att ta hand om min ångest tidigare. Fast också den har jag lärt mig att hantera, det tror jag är min viktigaste lärdom om mig själv. 

Varje lärdom är en möjlighet till det bättre.

Det är ur det posetiva perspektivet.

Varje misstag är en lärdom.

Skulle jag se som de negativa perspektivet.

Så redan där är jag redan på god väg inom mig själv.

När min rafiki slog mig i bakuhuvudet och frågade - Hur mår du, egentligen, på riktigt?

Fick mig att inse att sinnes inställningen till mig själv är i förnekelse, detta var för 2,5 år sen.

Det kanske låter lite för dig som levt längre än mig, men när dagar kan kännas som veckor, är 2,5 år otroligt lång tid. Jag gick runt och målade upp en bild till alla runt om mig att jag mådde bra, jag målade den så bra att jag själv kunde tro på det. Jag sa det så pass många gånger, att det vart till slut min sanning, även om det var lögn.

Helt otroligt. Jag blir så ställd av tidens roll i livet. 

Att jag gick in hos psykologen på ungdoms mottagningen för sista gången innan huddinge hör av sig. 

Trodde jag aldrig att januari 2014 skulle innehålla, för ett år sen.

Just nu, känner jag att en stor klapp på axeln för det jag har åstakommit för mig själv är på sin plats.

Jag tog ansvaret om mig själv till mig själv, att bli till den bättre människan, i alla fall få mig själv att förstå att jag är en bra människa.

Sista mötet innan kartläggningen om mig själv blir på riktigt.

Fy i farao, vilken jävla resa. Men jävlar vad jag är taggad att komma igång!

Mitt sista möte innan första mötet.

Idag känslan jag bär, vill jag ska växa sig ännu större ännu stoltare. Jag vill kunna le, helhjärtat. En dag, är den dagen min.