Inga ord.

22 Januari 2014.

pappa ringer, jag tänker att han skulle kolla hur planen för helgen var. Börjar prata om posten och det är inte förens han säger att '' du har fått från Karolinska...''

Jag tror jag kände allt och ingenting i 1 sekund. Tills jag fick ur mig - öppna det!

''Hej, du är välkommen den 5 Mars 2014''

Jag sprang till närmsta anteknings möjlighet, skriver ner tiden och datum.. avslutar samtalet för jag känner att alla känslor blir bara som ett stort ihop kok och jag nästan svimma av att jag vart så stressad.

Efter att gått några varv. Andats och låta alla känslor lugna ner sig i sin takt.

Ringde jag upp pappa igen och bad han läsa det igen.

__

Jag kan inte fatta det.

Kan fortfarande inte fatta det.

Jag känner på ett sett att andetagen är enklare. Lättare.

41 dagar, tills väntan i väntrummet, skaka hand, svara och tala.

Oh i helvete. Första året av att lista ut vad alla känslor beror på. 

Nu ett år av kartläggning och tester. Verkligen få allt på ord.

Tålamod i sanningens talande ord. 2014. Väntan i tidens förväntan.

Av tomheten som är just nu. Är det ändå ett leende som formar mina läppar.

Det är så stort, en sånn framgång. Att jag inte vet vart jag ska vända mig.

men f*n va stolt jag är över mig själv.

JAg har gått från att verkligen inte kunna se min morgon dag.

av att vara förvirrad till nu .. 

Till denna punkt då jag får ha så många vänner och familj i min närhet.

Där jag kan få ställa mig stoltare och gladare och verkligen veta åt vilket håll jag går åt.

Helt fantastiskt. Tack till mig själv för att du aldrig gav upp. 

Du har klarat av ångestattacker, deppression, självhat, alkolism, aggressionsproblem.

Du har förlorat dig själv men hittat dig själv igen.

Känslor som dina medmäniskor har givit dig, du har givit dom. Många står kvar, fler har gått vidare.

Men alla minnen, åh vad jag önskar att jag kunde ha era leenden i små film scener. Ni.

Alla ni mina vänner och familjmedlemmar. Jag tackar er för eran närvaro.

Även om ni inte tror att jag pratar med er eller inte tar tag i er. 

Är eran närvaro mer viktigare än orden vi delar, vilken del av sanningen ni vet.

Du som i Jag är tacksam att vara vid liv. Att få leva för att upptäcka detta om mig själv.

Jag hatar att livets viktigaste lärdom ska vara så j*vla svår. Men i slut ändan. Sista djupa andetaget efter man är klar.

Det lättar på allt. Underskatta aldrig de riktigt djupa andetagen. 

Efter regn kommer solsken.

Det är just nu så svårt att få allt i ord. Känslan i mitt bröst är lättare. Andetagen enklare. 

Nu vill jag befinna mig i dessa dagar, njuta av all närvaro i min omgivning. 

I mars börjar det.

Vilken lättnat, att se milstolpen över horrisonten. Den är i sikte. 

Inga ord behöver komma i talande form. Just nu är det bara känslan av att veta att jag är på väg.

Att jag kommer någonstans är så pass givnade att andetagen blir lättare, mindre ansträngande.

Hjärteslagen lugnar sig och de negativa tankarna om att jag aldrig kommer någonstans kan nu pysa bort.

Jag är ett steg närmare. Nu tar jag och går lägger mig. Imorgon blir det att njuta av livet.

5 Mars. Huddinge Sjukhus. Då kör vi !