Ordens mening.

'' Dom orden du tilltalar om dig själv idag, kommer alltid finnas kvar'' - K

Jag har aldrig varit bra på att tilltala mig själv i goda ord. Det började redan då osäkerheten om mig själv växte under tonåren, som för alla. Osäkerheten om att vara ovetande om vad man ser, vad det psykologiska berättar om det fysiska. 

När man gör det där dåliga valet av att lyssna på sig själv i dom stunder då man egentligen bara ska be mamma hålla om en, krama en, prata vätt med en om att allt du känner är okej. 

Jag gjorde inte det, inte så mycket som jag nu kan se tillbaka att jag behövde.

Jag kollade mig själv i spegeln och funderade på vad blicken till mig själv sa om mig själv och världen som jag lever i. Jag kunde sen titta på min hand och fundera på vad världen och livet kommer ge mig. Vad kommer jag få fysiskt hålla i mina händer. 

Hur kommer det kännas med den iskalla handen av bortgången medmänniska.

Hur kommer det kännas med nyfödd familjemedlems första grepp runt mitt finger.

Hur kommer det kännas när jag håller i min blivande frus hand vid altaret.

Hur kommer det kännas när jag håller mitt barn i mina händer.

Hur kommer det kännas .. vad än mina händer berör. 

Från sommarens första gröna gräs till min älskares kind. Från vinden i mina händer till tårar på min kind.

Känsel är ett av kroppens 5 sinnen. Fysisk och psykisk känsel. 

Orden som bär mina känslor, fyskiska som psykiska. Är inte alltid positiva.

Detta är jag medveten om och arbetar än i dag med att inte fokusera på dom.

Men jag hörde på mig själv i går att jag har fortfarande lång väg att gå. 

'' Jag lever i en lögn gentemot mig själv.''

Där blev jag rättat och frågesatt varför jag inte använder, snällare ord.

.. Där hade jag inget svar..

Känslan jag bär om mig själv psykologiskt, är inte samma som jag ser fysikt. Så för mig blir det lögn.

Medans jag egentligen borde tilltala det som att min psykologiska självkänsla är på väg att förändras till min fyska självkänsla. Att den människan jag känner att jag är, kommer jag att bli.

Mina första steg dit börjar snart. 

Jag längtar så, till den sommaren då jag kan få vakna ta på mig bad short och springa bort till närmsta strand.

Känna friheten av att jag inte måste täcka mitt bröst. Jag kan gå runt i shorts med en vit t-shirt i bakfickan för att kunna ta på mig sen när det blir kallt. Den friheten.

Då min morgon rutin blir att sätta i lincer, raka mig, tvätta ansikten, borsta tänderna .. Bara där, lägga till '' att raka mig'', känns både udda och som vilken tonårs pojkes dröm som helst. Den dagen då farsan lär sonen hur man enklast och smidigast rakar sig.

Känslan. När känslan jag har nu om hur känns det att raka sig. Blir till '' Jag ska bara raka mig...'' 

När känslan jag har nu blir till ord. Dom stunderna kommer jag nog stanna upp och upprepa mig själv hur många gånger som helst. Det leendet för varje gång jag får säga så, oh vad jag längtar efter det leendet.

Samma leende som jag har nu, när någon tilltalar mig som han.. Jag blir så i frid med mig själv att jag glömmer bort allt negativa.

Orden jag vill bära idag, kommer jag få tala i min framtid. Det är ingen lögn att jag inte får tala dom.

Det är en förändring, att känna idag, tala imorgon.