Tusen gånger om.

Varje dag är annorlunda, men ibland kan det kännas som en evighet.

Att inget förändras, allt står still .Men redan nu, för varje minut. Börjar jordens axel lägga sig i sommar läge.

Det är ingen märkbar skillnad, men dagen blir ljusare med 2,5 minuter varje dag (har jag för mig).

Det känns som en evighet, tiden är en evighet i nuvarande läge. Men för varje timme som går, är det ändå 1 timme närmare framtiden. Varje tanke, ord och känsla är ändå mina framtida tankar o känslor även om de som är precis nu.

Det känns som en evighet, tills jag får min kallelse till Huddinge Sjukhus. Medans i tid är det ca två månader innan jag borde få brevet. Brevet där det står när jag är välkomen till min utredare. 

Det känns som en evighet, tills jag kan sträcka ytliggare på ryggen. Då jag kan göra val som är avgörande för min framtid. 

Det känns som en evighet, tills nästa år. Då jag lovat mig själv att leva precis som JAG i jaget känner, att vara lite av en egoist men ändå leva för mina medmänniskor. 

Det känns som en evighet, tills jag slutar se mig omkring efter dömande blickar och kommentarer. Där jag kan ha blicken höjd när jag gör val i min vardag där samhället är uppdelat i kvinnliga o manliga roller.

Det känns som en evighet, tills jag bemöter era blickar med mod. Där jag kan titta in i era ögon och era blickar ger mig frid. 

Det känns som en evighet, tills jag kan få frid inom mig för den jag verkligen vill leva som.

Allt runt om mig känns som en evighet, då jag just nu inte känner av tiden. Jag känner inte dens kraft, där den vänder himmelen från mörker till ljus. Där den får sinnet att utvecklas på på barn som lär sig. Där den får människor att älska tiden den har med sin person den för alltid kommer älska.

Tiden känns som så länge, jag har ändå bara skådat världen i 20 år och 7 månader.

Jag bundrar mitt liv, jag ler för att jag lever. Jag ser tillbaka på det som har varit och det också känns som en evighet. Alla människor jag delat olika stunder och händelser med. I gråt och i skratt. 

Samma stund som jag känner mig omringad av nära o kära, är vägen jag går ändå ensam.

Jag går den i ett evighets mörker, men jag är inte rädd, jag njuter av stjärnorna.

Dom vakar o vägleder mig genom livets alla hinder och händelser.

Jag blickar frammåt mot gryningen och känner då de få ljus strålarna som har brytit sig runt jordens kant. Känner dess varma strålar om min kommande dag. Där jag kan känna mig i frid. 

Det känns som en evighet, då jag sitter hos läkaren på Huddinge och har fått min diagnos bekräftad. Där jag nu kan välja vägen till att leva fullt ut. Samt hur jag vill gå till väga för att kunna göra detta möjligt. Allt ligger i mina händer.

Men det känns fortfarande som en evighet, innan allt börjar. Men jag är redan på väg. Bara för att jag inte känner av tiden, är tiden redan här. 

Tusen gånger om kommer det kännas som tiden går för långsamt,tusen gånger om kommer den kännas som den går för snabbt. Tusen gånger om vill jag bara vara klar, resan är över och jag skriver mitt sista kapitel. Tusen gånger om kommer jag vilja andas, njuta av all kärlek runt omkring mig, längta tills jag får komma hem o sätta mig o skriva ner dagens tankar.

Tusen gånger om kommer det vara otroligt jobbigt att leva instängd, instängd i min egen kropp. Nu när jag ändå vågar leva lite längre ut så bemöts jag av att människorna runt om mig som bokstavligen talat ser mig som kille. Och kan inte dirket se det kvinnliga i mig.

Vilket är så underbart för när dom dagarna som är då jag bara ser det kvinnliga i mig, finns det människor som slår till o bakhuvudet och rättar till synen på mig själv. 

Självskänslan som växer inom nu är så otrolig att jag blir alldeles mjuk och ifrid i kroppen. Inte spänd och tillgjord som det vissa gånger kan bli.  Att jag kan göra så enkla saker i min vardag och inte bli spänd i kroppen som jag vet att jag kan bli . När det handlar om enkla val,som jag gör tusen gånger om varje dag.

Det enklaste vi alla gör varje dag är att gå på toa, vi gör det tusen gånger om, hemma som ute.

Jag är så otroligt delad. 

Damer                      eller                        Herrar

Se ni problemet här?

Jag som kvinna SKA gå på damerna... JAG i jaget som MAN = herrarnas.

Som tack till du som designa toaletterna, finns det bås i herrernas också. Så synligt sätt kan jag gå in på herrarnas. Men det är med sänkt blick jag närmar herrarna och snabbt som f*n in i närmsta bås.

.. När jag väl har smygit ut mig därifrån, kollar jag mig omkring o väntar på de dömande blickarna. Men när jag ser att dom inte ser det konstiga i det hela. Blir känslan i kroppen stolthet. Jag ler för mig själv som en fåne och tänker att det det där var inte så farligt. 

Den känslan varar bara tills nästa gång....

När jag väl kanske har gjort detta tusen gånger om, gå in på herrarnas toa. 

Kanske då kan jag höja blicken och känna stolthet och glädje innan jag ens går in.

Tusen gånger om, kommer jag behöva göra sammhällets manliga saker innan jag känner mig bekväm i det.

Men den gången, när jag gjort det tusen gånger, de leendet o styrkan i mig själv. 

Det är en känsla jag kommer känna och komma ihåg i en evighet.