Tyngden

Det finns vissa stunder som verkligen kan få mig ur balans.

Det flesta gångerna är när verkligheten slår mig.

Då jag blir tom i kroppen o känner ett att hjärtat stannar.

Det stramar till i halsen och andetagen känns som minne blott. Kan känna kroppstemperaturen sjunka för varje millisekund. Synen förlorar fokus och känner händerna söka efter en fast punkt.

Där jag gräver in ansiktet i armvecket och försöka finna pulsen igen. Tvinga mina lungor att ta in luft.

För f*n är det inte över än. Aldrig under egna handlingar eller dessa omständigheter.

Jag vill sällan vara medveten om tyngden på mina axlar.

Stunder där jag bara vill skrika på hjälp men det kommer inget ljud.

Vill säga varenda känsla jag bär, men inga ord lämnar mig.

Vill slita av mig allt som får mig till detta tillstånd, men endast sanningen o tålamod kan bära mig dit.

Att känna sig i sorg, när min lycka står precis bredvid mig. Jag hatar det.

Varför tas mitt hjärta ur balans när det slår som bäst i din närhet. Varför tillåter mitt sinne att ta tillbaka allt försvar så allt har möjlighet till att blottas i din närhet. Då jag känner att kramar du om mig nu. Kommer jag aldrig att kunna se bortom dina ögon.

Men att tala i ord av min negativa sanning, Klara jag ej av. Jag vill att du ska veta allt. Jag vill att ni alla ska veta allt, så när ni ser att jag faller, kan hjälpa mig upp innan knäna når marken.

Jag vill att du ska kunna se på mitt kroppsspråk när jag faller i negativa tankar.

Jag vill att du hör på mina andetag att jag anstränger mig.

Jag vill att när dina händer rör vid mig, känner kylan som vandrar längs min kropp.

Kylan som infinner sig när jag försöker koncentrera mig på att få hjärtat att slå och lungorna att andas

Istället för att fråga vad det är. Få mig att skratta och krama om mig.

Känner jag en bekräftad trygghet, är mitt hjärta mer öppen att tala i sanning.

Jag vill så gärna att orden jag måste tala skulle väga mindre. Att det skulle vara enklare att tala dom.

Att jag kan titta på mina vänner och familj och tala det jag känner.

Det går frammåt.

Från att jag inte kunde tala om vad känslan är på flera dagar. Då jag måste haft personligt rekord idag.

Händelsen var att jag var på gymmet, inte tänkt på att byta om innan jag åker dit. 

Kommer till skogränsen, då hela kroppen fryser till. 

Mitt löfte 2014: Använd ditt nya honom i så många situationer som möjligt.

står där i valet om att gå in på damernas eller herrarnas.

Kommer jag dit ombytt brukar jag bara slänga av mig i närmsta skåp. Men hur gör jag nu?

efter att stått där som ett fån. I säkert tio minuter lyckades jag få kontroll på känslorna så pass att jag kunde maka in mig på damernas. Det tog emot. På ett väldigt konstigt sätt.

jag tala denna känsla högt. inte i detalj men jag sa att situationen fick mig ur balans. Efter "bara" 6 h

samma konstiga känsla som sveper över mig så fort jag tilltalas sofie eller hon.

det går bara inte. Denna känsla går inte att förklara. Den sträcker sig över hela kroppen.

Allt ifrån tusen nålar, till vassa dolkar. Det tar emot. Hela kroppen stannar upp och jag vet inte vilken del jag ska starta om först. Blir så förvirrande. 

Tyngden blir så oförklarig att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

kan jag snälla få min remiss från huddinge nu.

kroppen o sinnet börjar bli otålig och det omvandlas mer o mer till negativitet.

vill absolut inte hamna där, där den psykologiska tygden tar över och mörkrets svarta täcke forsätter i en evighet.

finns ingen gryning. Nätterna är den samma, hela tiden.

jag ansökte om denna remiss för att just detta inte ska ske. Jag vill inte börja hata mig själv igen. 

Det tar sånn otrolig tid att läka ifrån. Denna rädlsa lämnar aldrig min sida. Som skuggan som förföljer en. 

Känns det som att ljuset aldrig får den att försvinna bara flytta på sig eller bli fler, 

tyngden kommer gå över. Nästa mil stolpe är inte så långt bort och där kan jag lämna hälften jag bär runt på nu.

Snart har januari gått, och då kommer jag ringa dit och kolla hur det ser ut. 

Måste jag bygga vidare på fösvaret eller kommer jag kunna slappna av.

veta när, bara den informationen , säg bara när...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

39 dagar.   Jag är just nu i denna stund 39 dagar och 6 h på Testo.     Wow.   Helt klart! Vilken otrolig resa det är, varje dag känner jag verkligen en skillnad.    Den är inte jätte fysisk, men det börjar synas. Kan inte riktigt p...

Testo.   Jag kan inte riktigt förstå det, för två år sen, satt jag på en bergsklippa i närheten där jag bodde.   Tårarna kunde inte sluta och jag kände mig så ensam, jag försökte verkligen leta i alla hörna av mig själv  på vad som helst, v...

Frihet.   Jag hittar inget bättre ord.   Frihet.   Är precis det jag nu känner.   Varje gång, alla tillfällen jag har blivit påmind om att jag är född i fel kropp.   Små stunder, då det har varit en suck innan jag går upp. innan j...

Plattare än platt.   10:10 Sista tiden jag minns innan jag vaknar på uppvaket i karolinska.   13:48 Ringer jag min kärlek för att bekräfta att operationen gått bra.   kl 13 dagen efter lämnar jag Karolinska bakom mig.   Jag har nu kli...

Mastektomi.   Fredag 10 april,    Ska bara svänga förbi posten innan jag går på middag.   Brev från karoliska, skönt äntligen ska jag få spara äggen.   öppnar och det är från solna, plastik kirurgen ...   VÄNTA!!   Operation d...