Otalade meningar.

Känns som jag har så mycket som inte är sagt. 

Att det är tankar och känslor jag inte kan få tag på, som bara känns som ett kaos.

Jag har gått med i en prat/diskossions grupp för Ts (Transexuella) personer.

- Där jag och dom som är med kan bolla med varandra och höra flera människors historia.

Jag har börjat funderat över hur jag ska göra med mitt namn, då jag känner att jag inte kan bestämma mig om jag vill behålla Zo och kanske lägga till så det blir mer maskulint. Eller om jag verkligen ska ta an ett grabb namn. Då jag inte vill ha ett mellan ting framöver när jag börjar bli klar och är klar. 

Lyckades säga att mitt pronomen kommer alltid framöver vara han, även om jag inte Godkänns under utredningen.

Skulle vara ordentligt konstigt om jag inte godkändes med OM jag inte gör. 

Kommer jag ändå fortsätta leva som en han. Får väl betala för mastektomi själv om så pass.

För den friheten kommer jag inte kunna bortse ifrån. Att kunna gå runt i endast shorts. Som jag längtar.

Jag känner att jag måste komma i kontakt med min nuvarande bild lite mer, då jag märker att mitt sinne är redan tre år framför min bild nu. Att jag glömmer bort att jag inte har gått utredningen än.

För snart är sommaren 2014 på sin kant och då hoppas jag att mitt posetiva sinne kan forstätta framåt.

Att jag får behålla denna otroligt härliga stolta känslan jag har i kroppen nu.

Jag är samt tacksam för omgivningen runt om mig, vet inte hur många gånger jag njuter av de lätta andetagen.

Av att veta att jag inte döljer något, utan ställ frågan och jag ska svara på bästa sätt.

Kom samt på tal om mitt förflutna idag, att det finns en mer ärligare sanning om varför jag inte ser på alkohol som andra i jämn gammal ålder gör. Är för att för mig kopplas det inte till att man har kul att man står på torget och håller på kissar ner sig av skratt för att en av vännerna gick in i stolpen. Eller något annat som bara händer när sinnet inte är med.

Det är för att under en tid, drack jag för att sluta tänka. För att det skulle bli enklare att somna.

Jag kanske inte drack mig full, utan bara det där glaset eller glasen för att slappna av. 

Vilket också har lättill att det känns som jag kan dricka i en evighet innan jag känner mig berusad.

Jag har visitkortet kvar om AA möte om jag känner att det börjar snurra ur kontroll. Då vi har alkolism i släkten.

Men jag tackar mitt självdiciplin och kunde sluta tvärt samt, känner jag att det inte känns okej. Kan jag i enkelhet lämna rummet som är fylld med alkohol och känna att jag inte missar något. För det finns ingen som tvingar mig att vara där, förutom jag själv. Känner jag att jag inte klarar av situationen, kan jag med glädje lämna situationen och gå hem så att tankarna får svalna av i egen takt.

Det känns som orden aldrig tar slut. 

Att jag kan prata om hur jag känner och mår tills orden tar slut, det finns bara en primiss att jag känner att människan vill veta, det för mig är i form av frågor. Jag talar i endast de ord du vill veta om.

Om jag inte själv kan koppla det vi pratar om till något jag har gått eller varit igenom. 

När tiden blir knappt och orden inte får ta slut i egen takt kan jag samt känna att det finns så mycket mer.

Även om allt är pratat om, så fanns det ingen ärlig chans för ditaljer.

Det blir som att meningen blir osagd. När det bara talas vid av hälften av orden.

Från mötet av Ts personer, var det samt en person där som sa att hen skulle vilja väntat med sina operationer.

och en annan svarade på att - ah, operationerna kommer inte vara lösningen..

Jag kände bara helt ärligt att jag förstår inte, jag kan inte vänta tills den friheten blir min.

Vet inte hur länge jag har drömt och längtat efter mastektomi operationen, att jag till o med har önskat sjukdomar för att bli av med mina bröst..

bara för att jag inte förstog varför jag inte vill ha något som är normalt för en tjej...

Om jag ändå hade blivit mer upplyst om vad som fanns runt om mig, hade vägen hit kanske varit mer frispråkig.

Men jag tar ändå inte tillbaka det steg jag gått för att komma till denna punkt. 

Det hade bara varit skönare att känna att jag kan inkludera mina närstående lättare.

Fast då hade jag nog inte varit så filosofisk som jag kan bli ibland, då jag försöker sätta mig brevid Rafiki(Lejonkungen Mufasas rådgivare) och försöka lära mig att läsa av stjärorna.

Även om jag känner att det är så mycket som är osagt, har jag sagt det viktigaste till mina närstående.

Det är där det räknas. Även om kanske inte alla känslor kommer på tal, men jag får öppna mitt hjärta.

Jag kan tala från själen om sinnet tillåter.

Jag kan säga att det finns inget som just nu är negativt, allt är i förändring till det bättre.

Det kommer ta tid, väldans tur att man har övat på tålamodet, det lär behövas..

Varenda mening ar en viss betydelse, frågan är bara hur man läser den.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

39 dagar.   Jag är just nu i denna stund 39 dagar och 6 h på Testo.     Wow.   Helt klart! Vilken otrolig resa det är, varje dag känner jag verkligen en skillnad.    Den är inte jätte fysisk, men det börjar synas. Kan inte riktigt p...

Testo.   Jag kan inte riktigt förstå det, för två år sen, satt jag på en bergsklippa i närheten där jag bodde.   Tårarna kunde inte sluta och jag kände mig så ensam, jag försökte verkligen leta i alla hörna av mig själv  på vad som helst, v...

Frihet.   Jag hittar inget bättre ord.   Frihet.   Är precis det jag nu känner.   Varje gång, alla tillfällen jag har blivit påmind om att jag är född i fel kropp.   Små stunder, då det har varit en suck innan jag går upp. innan j...

Plattare än platt.   10:10 Sista tiden jag minns innan jag vaknar på uppvaket i karolinska.   13:48 Ringer jag min kärlek för att bekräfta att operationen gått bra.   kl 13 dagen efter lämnar jag Karolinska bakom mig.   Jag har nu kli...

Mastektomi.   Fredag 10 april,    Ska bara svänga förbi posten innan jag går på middag.   Brev från karoliska, skönt äntligen ska jag få spara äggen.   öppnar och det är från solna, plastik kirurgen ...   VÄNTA!!   Operation d...